Träningsplanering, träningsläger och halvmaraton

Förra söndagen kom Jacqueline Cabaj Awad och hennes tränare Linus Eriksson till Spanien för en träningsvecka med mina tennisspelare Jeppe och Julia. Tanken var att vi skulle få in många timmar tennis (3-5 timmar per dag) och fys under veckan.

Linus, Jeppe, Jacqueline, Julia och jag efter ett tennispass

När man älskar löpning och som jag vill få in minst 15 km per dag för att vara nöjd med livet, är det ett väldigt pusslande när två tennispass och ett fyspass ska in varje dag. Lägg därtill att det ska lagas mat, diskas, alla ska duscha och stretcha efter passen och plötsligt är dagen över.

Jag har några ”go-to” rundor som jag kör när jag inte orkar vara allt för kreativ. De tre rundorna är 22, 16 och 8,5 km långa, oftast när jag är i Spanien tar jag den rundan som är 16 km lång. Detta blev svårt under den här veckan. Svårt men inte olösligt. Jag hade tre alternativ för att lösa min löpning, jag använde alla tre under veckan:

1. Gå upp tidigt. När man är fem personer i en lite för liten lägenhet visar det sig att det är stor risk att man kommer i säng sent. Ett par dagar gick jag trots detta upp 05:30 och fick min 16 km löprunda.

2. Ta med gänget på löpning. Jag fick med mig mina vänner en gång på rundan som är 8,5 km och tog samma runda direkt efteråt medan de duschade.

Julia och Jacqueline in action

3. Jag delade några dagar upp min egen träningsdag för att hinna med, de dagar jag inte orkade gå upp för tidigt. Jag tog en 8,5 km runda före frukost och sedan samma runda när tillfälle gavs på eftermiddagen.

4. En dag sprang jag min 8,5 km runda på morgonen och så planerade vi in ett Coopertest (3 km på löparbana). De andra tog bilen dit, jag joggade 3,5 km dit och 3,5 km hem och så hade jag fått ihop 8,5+3,5+3+3,5=18,5 km löpning den dagen.

Vissa var utslagna efter Coopertestet… 🙂

Veckans kulmen var på lördagen då Benidorm halvmaraton gick av stapeln klockan 18:30. Linus och Jacqueline skulle flyga till Sverige på kvällen och ett långt tennispass planerades därför in på morgonen.

Vi spelade tennis klockan 8-11, jag stack sista halvtimmen och hämtade ut min nummerlapp inför halvmaran, åkte sedan och handlade mat som jag ställde hemma och hämtade sedan gänget på tennisklubben och skjutsade hem dem. Medan de lagade mat och åt åkte jag till Benidorm och ställde bilen där, joggade hem 7 km och när jag kom hem var gänget klart och vi tog en mycket härlig hike över bergen, 6 km, till Benidorm där bilen stod.

Gänget i slutet av 6 km hike i bergen

Efter att vi hade kommit hem och ätit lite till skjutsade Jeppe iväg Linus och Jacqueline till flygplatsen och släppte av mig på vägen i Benidorm. Jag tog mig ner till starten och kunde njuta en stund innan startskottet gick. Jag brukar ta maraton och halvmaraton som längre träningspass med fart, eftersom jag oftast springer långsammare på träning, och så även den här gången. Kontrollerat och hyfsat snabbt sprang jag i en fart som skulle kännas snabb men inte så snabb att jag skulle bli sliten inför nästa dags träning, en ”regel” som jag brukar använda mig av. After all, REPETITION IS THE MISSION! 😉 🙂

Kontrollerade 21,1 km och 91 minuter senare sprang jag i mål efter att verkligen ha njutit av ett stämningsfyllt lopp med många high-fives och hejarop. Jag klämde i mig ett par muggar cola zero, några bitar banan och apelsin och joggade nöjt hem mina 7 km med en bra träningsvecka som avslutades med en dag som innehöll 41,1 km (varav 6 km hike i bergen) i bagaget.

Tänk på att kontinuitet är the shit inom uthållighetsidrott, det gäller att göra jobbet! Jag hoppas att några av de ovanstående tipsen kan hjälpa er, om ni vill ha mer hjälp och tips går det bra att höra av er till mig på thomasalm@hotmail.com eller på Instagram där jag heter @thomasalmultra! 😀

Frågor och svar om pulsträning

Det finns många löpare i Sverige som tränar och även tränar med hjälp av pulsklocka och pulszoner. Jag får många frågor om detta och tänkte därför reda ut lite hur det ligger till. Frågor som jag ofta får är: Måste man använda sig av pulsträning för att maximera sin potential? Vad är VO₂ max? Finns det någon vits med att använda sig av pulsträning? Vad behöver man göra för att kunna träna efter puls? Vad är pulszoner? Har jag använt pulsträning och i så fall hur? Frågorna är många, här kommer svaren!

1. Måste man använda sig av pulsträning för att maximera sin potential?

Svaret är nej, det måste man inte. Det kan vara ett användbart verktyg för att träna upp sin kondition och många duktiga tränare lägger upp all sin träning med hjälp av detta, men det finns också många tränare som inte använder sig av pulsträning över huvudtaget.

2. Vad är VO₂ max?

VO₂ max är ett mått som mäter antal milliliter syre som vi kan producera per kilo kroppsvikt och minut. Ditt VO₂ max mäter du lättast i ett labb eller på ett gym hos någon som erbjuder tjänsten, men om du inte vill lägga pengar på detta till att börja med kan du pröva på träning med pulszoner genom att få ett ungefärligt testvärde genom att helt enkelt bara ta ut dig maximalt. Inte alls lika vetenskapligt som att göra ett riktigt test givetvis, men helt ok om du bara vill pröva lite och få ett hum om vad pulsträning innebär.

3. Finns det någon vits med att använda sig av pulsträning?

Det kan det göra, beroende på hur du är som person. Om du är den typen av löpare som vill använda sig av pulszoner kan det verkligen vara användbart, men om du blir manisk och följer pulsklockan slaviskt skulle jag avråda dig från det, då har det i min erfarenhet många gånger blivit kontraproduktivt.

4. Vad behöver man göra för att kunna träna efter puls?

Ta reda på ditt VO₂ max (se punkt 2) och skaffa en pulsklocka. Svårare än så är det inte. För bästa pulsmätning, välj en klocka som mäter din puls via ett band runt bröstet. Det finns även billigare alternativ, du kan köpa ett pulsband som skickar informationen direkt till din mobiltelefon.

Pulsklockor finns i alla prisklasser.

5. Vad är pulszoner?

Pulszonerna är uppdelade i fem olika zoner, där varje zon har ett specifikt syfte för din träning. De fem zonerna är som följer:

Zon 1 – 50-60% av maxpuls, ansträngningsgrad ca 3-4/10

Den här zonen pratar man oftast om som en återhämtningszon. Det är en bra zon att ligga i om man till exempel vill köra ett återhämtningspass dagen efter ett tuffare pass. Eftersom pulsen ligger under 60% i zon 1 så är det ytterst få människor som får en träningseffekt av att ligga i den här zonen. Däremot kan zon 1 vara en bra zon att ligga i om man vill samla kilometer inför ett kommande ultramaraton eller som sagt, som återhämtningspass.

Zon 2 – 60-70% av maxpuls, ansträngningsgrad ca 5-6/10

Lugn distans är det som gäller i den här zonen. Den här zonen är den träningszonen där du bygger din bas, för att sedan lägga på de tuffare passen som intervall och tröskel. Prattempo, dvs du ska kunna prata medan du springer.

Zon 3 – 70-80% av maxpuls, ansträngningsgrad ca 7/10

Lite högre puls än i zon 2, zon 3 är zonen för snabbdistans. Man ska fortfarande kunna prata när man springer i den här zonen, men lite kortare och mer andfådda ordväxlingar.

Zon 4 – 80-90% av maxpuls, ansträngningsgrad ca 8-9/10

Tröskelzonen, zonen man älskar att hata. I zon 4 är det, till skillnad från 2 och 3, näst intill omöjligt att prata när man springer. Här ligger du precis under eller på ditt max och försöker pressa gränsen uppåt. Under tröskelpass håller du den fart som du potentiellt ska kunna hålla i strax över en timme eller lite längre. I den här zonen tränar man mycket just tröskel samt lite längre intervaller.

Zon 5 – 90-100% av maxpuls, ansträngningsgrad 10/10

Här får ditt hjärta jobba hårt. Du går mer eller mindre helt all-in och kommer att bygga upp mjölksyra i musklerna snabbare än i de andra zonerna. I zon 5 kan du bara springa i några minuter.

Zon 6?

Japp, det finns faktiskt en sjätte zon. Zon 6 har lagts till på senare tid, detta är dock en zon som är överkurs och enligt min mening behöver man inte använda den här zonen om man inte är elit.

Obs! Tänk på att värma upp ordentligt om du använder dig av de högre zonerna! Om du rör dig i tex zon 1 eller 2 blir du tillräckligt uppvärmd i början av passet, men ju snabbare du har tänkt springa ditt pass, desto viktigare blir det att vara ordentligt uppvärmd för att i möjligaste mån undvika att bli skadad!

6. Har jag använt pulsträning och i så fall hur?

Ja, det har jag. Jag kommer att berätta om hur jag har använt pulsträning i kommande inlägg! 😉

Premiärmaraton!


I söndags var alltså dagen då jag sprang mitt första maraton. Kan börja med att säga att det var det värsta jag gjort i hela mitt liv, i träningsform. Finns dock inget som toppar känslan när man springer över mållinjen och precis har klarat av 42 kilometer i ett svep, den är stark och så jädra cool. Att springa ett maraton är något som alla någon gång i sitt liv borde göra. Det är en utmaning och en smärta som inte går att förstå förrän du är där, men en upplevelse man aldrig glömmer. 

När vi väl stod där innan starten bland 13 000 andra människor och det bara var några minuter kvar var det rätt splittrade känslor. Nervositeten var inte så hög som jag trodde den skulle vara, kanske för att jag inte hade några höga förväntningar, men mest spänd var jag över att inte ta mig runt hela utan att stanna, något jag inte ville göra. När loppet väl började och vi hade sprungit de första 4 kilometrarna tänkte jag direkt ”men det här går väl bra, jag ska under 4 timmar” haha… Det ändrades efter bara ett par kilometer kan jag lova. Insåg efter första milen att det skulle bli riktigt tufft att ens klara hela loppet utan att stanna nån gång. Första milen var den klart lättaste och den flöt på bra utan några känningar i musklerna, förutom skavsåren mellan låren som satt som en smäck redan efter 5 kilometer. Andra milen kändes utan tvekan dubbelt så jobbig och dubbelt så lång. ”Hur ska detta gå?? Jag har inte ens sprungit halva loppet och det känns såhär jobbigt nu?? Det är över halva loppet kvar??” var det enda jag hade i mitt huvud och det bådade inte gott inför de 2,2 milen som var kvar. Jag hade skavsår mellan låren och i armhålorna som brände i varje steg jag tog och ett huvud som var långt ifrån positivt. Vid 29 kilometer sa jag till Thomas och Jeppe att jag var så nära på att ge upp med en röst nära till gråt. Men det enda jag fick tillbaka var ”nej kom igen nu jullan, det är snart bara 1 mil kvar”. Vadå ”Snart bara en mil kvar”?? Det är ju alldeles för långt för att börja räkna ner kilometrarna. Hur skulle jag stå ut med detta… Det gjorde ont exakt överallt i kroppen och samtidigt kändes det som att det var så fruktansvärt långt kvar. Men jag kan med handen på hjärtat säga att det enda som gjorde att jag fortsatte springa var att ifall jag skulle ge upp eller börja gå så hade jag varit otroligt besviken på mig själv efteråt. Hur ont det än gjorde skulle jag ta mig i mål joggandes, om jag så skulle dö på kuppen.

Vi passerade 32 kilometer och där brukar de flesta ovana löpare ”gå in i väggen”, börja krampa och börja gå, så jag var lite pirrig över hur det skulle vara för mig. Men det gick bra, jag kände inte att jag var nära till kramp, utan det var bara trötta och mörbultade muskler som ville stanna för 2 mil sedan. Jag började flåsa mer och högre trots att vi sprang långsammare och långsammare som det kändes. Thomas pushade och sa ”håll ut till 35 kilometer, då kommer det kännas lättare”. Vi passerade 35:an men inte f*n blev det lättare nånstans för det. 7 KILOMETER KVAR. Det gick ju inte heller att börja räkna ner, det kändes också som att det var så långt kvar och jag hade hjärtat i halsgropen. Det skrek i kroppen och det hela gjorde det inte lättare när Jeppe som var bredvid mig såg pigg och lätt ut som en fjäder och Thomas som sprang och hämtade vatten och sportdryck till oss vid varje station som den vesslan han är. Ska tillägga att jag inte hade några hörlurar och inte lyssnade på musik för att jag var för trött för att hålla i mobilen. På nåt sätt lyckades jag bita ihop och hålla ut, det var i stort sätt bara pannben den sista milen då jag verkligen inte hade någonting kvar. Jag tänkte ”det var ingen som sa att det här skulle vara lätt” och lunkade på. 

De sista 4 kilometrarna var de klart värsta under hela loppet. Varje kilometer kändes bara längre och längre och som att jag aldrig kom fram. Efter ett jäkla krigande passerade jag och Jeppe mål hand i hand med en tid på 4:17:30 h. Kommer aldrig glömma hur det kändes att komma i mål efter så många kilometer som jag inte ens var tränad inför. Ville endast falla ihop på backen och helst bli buren tillbaka till hotellrummet utan att behöva ta ett steg till. Det gick ju inte att gå, det gjorde ont precis överallt i kroppen och jag förstod inte hur det så snabbt kunde vända på bara någon sekund. Det är fascinerande hur man springer där sista metrarna och direkt efter man passerat mållinjen så är det som att allt bara vänder på en gång. Som att huvudet har sagt åt kroppen att inte känna smärtan eller tröttheten förrän man passerat mållinjen. Wow, det är galet. 

Ni vet den där känslan när du har sprungit så långt att du får skavsår mellan låren, i armhålorna och blodblåsor under fötterna så du inte ens kan duscha? När det värker så mycket i musklerna att du måste be någon annan att ta av dig dina kläder? När du ska gå på toa och får hålla i dig i handfatet när du sakta ska böja dig ner till toasitsen för att det bränner i låren av träningsvärk? Eller när byxorna fastnar i skavsåren så att skorporna dras bort från huden? Om ni inte vet eller har upplevt den känslan så gör det. Jag önskar att alla sprang ett maraton nån gång bara för att få känna den känslan även fast den är outhärdlig. Det som också är fascinerande är ändå att känlsan är fantastisk på samma gång. Du kommer känna dig som en krigare och vara stolt över att du har tagit dig igenom en HEL mara. Hur stort är inte det?? Det spelar ingen roll vilken nivå man är på, maraton är för alla. 

Det jag just skrivit kanske låter som att det var en mardröm och något jag aldrig skulle vilja göra igen. Men så är inte riktigt fallet. Såklart att 42 kilometer inte är någon lek och det krävs otroligt mycket av ens kropp, ett bra pannben och ett jäkla mod skulle jag säga. Man måste vara modig och våga. Våga testa, våga känna smärtan och låta det göra ont, det är inte farligt. Träningsvärk är temporärt, det går över. Sen är det en bra idé att träna flitigt inför ett maraton om man tänkt springa ett, det gjorde inte jag. Jag hade som längst sprungit 21 km innan och hela januari låg jag hemma sjuk så jag kunde inte förbereda mig så mycket med löpningen heller. Var dessutom också sliten från tennisen då både jag och jeppe hade kört en rätt tung träningsperiod efter att jag blev frisk. 

Jag älskar att ta ut mig själv. Jag älskar att känna den där känslan av att vara så trött så att det är jobbigt att stå upp. Och det fick jag uppleva trots att jag inte var nöjd med min tid. Men i slutändan handlar det bara om att man faktiskt gjorde det, att man tog sig runt hela vägen.


Mitt första maraton

—++** GÄSTINLÄGG AV JEPPE JOHANSSON-HOLM **++—

I söndags var det äntligen dags, mitt allra första maraton. Man kan lugnt säga att det vara med blandade känslor som jag stod på startlinjen i Sevilla klockan 08.30 i söndags tillsammans med drygt 13,000 andra taggade löpare. När vi stod där packade som sillar och lyssnade till högtalarnas dunkande musik fanns det såklart många olika förväntningar på de kommande 42 kilometerna. För många var det här säkert som vilken helg som helst, för de löpare som gjort det här så många gånger förut. Men jag tror ändå att din allra första mara är ganska speciell, framförallt för att du inte vet hur det kommer kännas i kroppen eller i huvudet när du börjar närma dig slutet. Det längsta jag hade sprungit innan söndagens lopp var ett halvmaraton i Soria i höstas, och med tanke på att ”bara” 21km tog hårt på mina ben då så försökte jag att förbereda mig på det värsta. I Soria var jag väldigt negativ och hatade egentligen allt och alla under det loppet, särskilt Thomas som skrattade när jag blev allt argare. Därför hade jag egentligen bara ett mål med mitt första maraton, att vara positiv. Jag såg loppet som ett bra sätt att träna på att ”gräva djupt” och inte vika ner sig, ”motion creates emotion” som Thomas brukar säga. Så jag hade egentligen inget tidsmål, bara att vara positiv genom hela loppet.   

Drygt 13,000 löpare trängdes i väntan på startskottet som vi aldrig hörde.

Att komma direkt ur en tung träningsperiod med mycket löpning, styrketräning och intensiva tennispass är kanske inte den allra bästa uppladdningen för någon som ska springa sitt allra första maraton. Men jag ville heller inte som tennisspelare lägga om min träning alltför mycket för att springa ett maraton, så jag tränade på ungefär som vanligt veckan innan. Mina ben kändes tunga under veckan och även samma morgon som vi skulle springa loppet, så när jag stod där vid startlinjen i Sevilla så räknade jag med att de kommande timmarna skulle bli väldigt jobbiga.  

Pang! Startskottet går. Eller ja, i en blandning av nervositet, skrikande människor och hög musik hörde vi inte något startskott. Det var först efter ett tag när de tusentals människorna började röra sig långsamt framåt som vi förstod att loppet hade börjat. 4 minuter och 34 sekunder hade gått när vi tog oss över startlinjen och chippet aktiverades, så det var den tiden vi använde oss av under loppet för att kolla hur vi låg till tidsmässigt. De första fem kilometerna gick segt, benen var lite stela av morgonens kyla och det var svårt att komma in i något bra flow. Men kilometerna började avverkas snabbare och det kändes som att tiden gick ganska snabbt fram till kilometer 11. Vi hade sprungit i en sorts loop som gjorde att vi kom tillbaka till den plats där loppet började. Benen kändes okej, men jag började fundera på hur många kilometer och hur många timmar det faktiskt var kvar. Det behövdes en nytändning, det behövdes musik. Jag satte på den spellista som jag hade gjort dagen innan med olika låtar som jag vet ger mig en extra boost. Musiktricket fungerade som jag hade hoppats, jag fick mer energi och slutade tänka på distansen. Jag började sjunga lite för mig själv för att tänka på något annat. Det fungerade ibland lite för bra så jag började öka tempot utan att jag tänkte på det. Som tur var så stoppade Thomas mig ett par gånger när det gick för snabbt, annars hade jag nog kunnat få större problem i slutet av loppet. Men till alla er som har planer på att springa ett marathon, TA MED MUSIK!

Kilometrarna gick och den kommande milen var ganska händelselös, benen började göra mer ont men det var inga problem att hålla ett okej tempo. Jag hade hela tiden mitt mål i huvudet så jag jobbade på för att se stark och pigg ut hela tiden. Vid 21km hände något, det kändes som att Julia och Thomas började öka tempot rejält. Jag insåg sen att det bara var min kropp som fick jobba allt hårdare för att hålla uppe tempot. 23km, ridå. Det fanns inte längre något ljus i slutet av tunneln och varje kilometer kändes som en evighet. Jag väntade hela tiden på att en ny kilometeranvisning skulle komma runt nästa sväng men de tycktes aldrig komma. Benen började göra mer och mer ont och nu kändes det verkligen som att de tidigare veckornas tuffa träning kom tillbaka och bet mig där bak. Jag fimpade spellistan och satte istället på Eminems ’Till I Collapse på repeat, och från kilometer 23 till slutet av loppet var det bara en låt som gällde. Jag kom på att vi tog oss knappt en kilometer per låt, så jag försökte rikta allt fokus på att ta mig igenom en till låt. Jag försökte också hålla uppe hållningen så att alla åskådare som såg mig skulle tänka att jag såg helt fräsch ut.

32km, min första tanke var att ”nu är det inte långt kvar, 10 kilometer till och nu börjar nedräkningen”. Sen insåg jag hur mycket 10 kilometer till faktiskt var, särskilt med tanke på att det kändes som att jag hade släpat runt på två betongblock till ben de senaste 10 kilometerna. Benen gjorde ont på så många ställen, men jag hade fram till dess undvikit någon som helst krampkänning. Innan loppet hade jag nästan räknat med att jag skulle få kramp förr eller senare, men runt 35km var det mest värken som jag försökte pina mig igenom. Så kände jag att det började dra lite lätt i högra låret, och inom 30 sekunder drog det till mitt i steget så jag stannade. Julia och Thomas fortsatte springa och själv tänkte jag fler svordomar än Thomas låter mig skriva i den här bloggen. Jag lutade mig mot en parkerad bil och stretchade ut låret, men tvingade mig själv att börja röra på mig direkt igen. Jag tänkte att antingen blir det en rejäl kramp och då får jag halta mig fram resterande 7 kilometer, men annars måste jag försöka börja springa direkt igen. Att ställa sig stilla med så tunga ben gör bara saken värre, så jag började jogga igen och som tur var höll jag mig borta från kramp. Jag såg Julia och Thomas långt där framme, men bestämde mig för att göra ett försök att komma ikapp. Jag var dock inte den enda som var trött, så 5 minuter senare sprang vi tre tillsammans igen.

Varje kilometer är en kamp, det är känslan med 5 kilometer kvar. Många löpare runtomkring oss går nu, vissa har kramp och vissa har nog vikit sig på grund av värken i benen. Men vi nöter på, och visst är det en skön känsla att springa förbi många på slutet istället för att själv bli passerad. I början av loppet passerade vi också många andra, men då är det lättare att bara ta några snabba steg runt dem. Skillnaden när man börjar närma sig 40 kilometer är att ”några snabba steg” inte existerar. Kroppen vill springa förbi någon lite snabbt men ingenting händer. Jag lägger allt fokus på att inte trampa snett på kullerstenen och på att hålla kroppen uppe för att se pigg och stark ut. När vi väl passerar 40 kilometer känns allt lite lättare. Det gör visserligen otroligt ont i kroppen med nu känns målet inom räckhåll, det är bara att låta Eminem rappa två låtar till så är det över.

Dream Team efter målgången, vi är tröttare än vi ser ut.

Lättnaden när vi joggar in på upploppet är enorm, det är äntligen slut. En spanjor med mikrofon skriker ”Where are you from?”, jag och Julia skriker båda ”SWEDEN” innan vi passerar mållinjen med klockan på 4:17:30. Allt gör ont och jag orkar knappt stå upp, men känslan är ändå konstigt nog att jag känner mig stark. Jag hade ett mål med loppet och det höll jag hela vägen. Flera personer har sagt efteråt att jag inte alls såg trött ut på videos från loppet, och det är något jag är nöjd över. Att kunna se pigg och stark ut trots att hela kroppen bara skriker efter att få stanna är något jag tar med mig, och som jag säkert kommer kunna ha nytta av även inom tennisen. Så till er som funderar på att springa ett maraton, det kommer vara väldigt jobbigt och det kommer göra ont. Men hela upplevelsen och känslan efteråt gör att det är värt allt jobb! 😉

Målgång!

/Jeppe Johansson-Holm

Maraton i Sevilla med två nybörjare

I lördags tog vi bilen till Sevilla, jag och mina två tennisspelare Jeppe Johansson-Holm och Julia Keranovic. Jag hade tänkt springa ett maraton i februari, vilket skulle ha varit kommande helgs lopp i närliggande Castellon de la Plana, men efter att jag anmält mig till fel lopp (oops…) blev det istället i Sevilla en vecka tidigare. Mina tennisspelare har inga uppkommande tävlingar de närmaste veckorna, så de bestämde sig för att följa med! Det var alltså jag och två nybörjare som styrde kosan 665 km åt sydväst.

Under bilfärden gick vi igenom deras förväntningar på loppet, hur de trodde att deras kroppar skulle kännas och vilken tid de kunde förvänta sig att gå i mål på. Med deras begränsade maratonspecifika träningsbakgrund, men ändå en bra grundfysik som tennisspelare, tyckte jag att 4:15-4:30 var realistiskt.

På eftermiddagen checkade vi in på hotellet och på kvällen laddade vi med mexikansk mat (deras val, det spelar inte så stor roll vad man äter, mer att man laddar upp med energi och att det man äter är någonting som man vet att kroppen klarar av, så att det inte blir några överraskningar under loppet). Vi gick och la oss tidigt och när klockan ringde 06:15 var vi utvilade och redo för att springa. Efter att vi hade klätt oss i våra utvalda maratonkläder och ätit vår medhavda frukost tog vi den ca 1 km långa promenaden till starten, en start som skulle gå 8:30.

Både Jeppe och Julia hade endast ett par 21 km-rundor i kroppen sedan tidigare, så det här skulle bli en dag med dubbla deras längsta distans någonsin, något som jag hade förklarat för dem inte skulle vara dubbelt så jobbigt som halvmaran, utan flera gånger jobbigare. Första halvmaran gick bra, målet var att klara första halvan på ca 2 timmar och det var också strax över 2 som klockan stod på när vi passerade den distansen. Än så länge tyckte de båda att tempot var överkomligt och att deras respektive kroppar kändes ok, med bara viss stelhet på sina ställen.

Under andra halvan av loppet fortsatte jag med det jag hade gjort under den första, dvs jag sprang och hämtade vatten och sportdryck till Jeppe och Julia, om vartannat så att de skulle slippa att kriga vid de med löpare överfulla vätskestationerna. Jeppe fick sin första riktigt kraftiga dipp vid 23 km och Julia vid 29 km, men de tuggade på och vi kunde beta av km efter km mot mållinjen. Den sista milen började båda bli slitna och de sista fem kilometrarna var det bara pannben som fick dem att fortsätta. Jag hade sprungit fram vid några tillfällen och inväntat mina båda löpare för att kunna filma när de kom springande och detta gjorde jag även vid målgången, där de hand i hand korsade mållinjen med lättade miner på den respektabla tiden 4:17:30.

Det är intressant hur den mänskliga hjärnan fungerar, för det som såg ut som ett radarpar som hade kunnat springa vidare ett par km bara några sekunder tidigare var efter att ha korsat mållinjen två ungdomar som knappt kunde gå. Vi såg till att de fick i sig att äta och dricka, tog tacksamt emot våra medaljer och goodiebags och bad en funktionär ta en bild på oss tre tillsammans. Eftersom en vis man som jag känner mycket väl sagt att ”motion is lotion” fick de inte stanna och sätta sig ner, istället promenerade vi tillbaka till hotellet för att duscha och sedan sätta oss i bilen och lämna Sevilla.

Om du vill följa mina liveuppdateringar från loppet så går det bra att gå in på Konditionsfabriken på Instagram, där jag har sparat maran i våra stories höjdpunkter!

Du kan också få hjälp att nå dina mål! Behöver du ett träningsprogram? Vill du ha mig med dig på ditt lopp? Jag skräddarsyr upplägget just för dig! Så om du vill ha hjälp med ditt maratonupplägg (eller annan distans), går det bra att kontakta mig på mail@konditionsfabriken.se!

Representing Konditionsfabriken, på ett grymt sätt! 😀