Maraton i Sevilla med två nybörjare

Reading Time: 3 minutes

I lördags tog vi bilen till Sevilla, jag och mina två tennisspelare Jeppe Johansson-Holm och Julia Keranovic. Jag hade tänkt springa ett maraton i februari, vilket skulle ha varit kommande helgs lopp i närliggande Castellon de la Plana, men efter att jag anmält mig till fel lopp (oops…) blev det istället i Sevilla en vecka tidigare. Mina tennisspelare har inga uppkommande tävlingar de närmaste veckorna, så de bestämde sig för att följa med! Det var alltså jag och två nybörjare som styrde kosan 665 km åt sydväst.

Under bilfärden gick vi igenom deras förväntningar på loppet, hur de trodde att deras kroppar skulle kännas och vilken tid de kunde förvänta sig att gå i mål på. Med deras begränsade maratonspecifika träningsbakgrund, men ändå en bra grundfysik som tennisspelare, tyckte jag att 4:15-4:30 var realistiskt.

På eftermiddagen checkade vi in på hotellet och på kvällen laddade vi med mexikansk mat (deras val, det spelar inte så stor roll vad man äter, mer att man laddar upp med energi och att det man äter är någonting som man vet att kroppen klarar av, så att det inte blir några överraskningar under loppet). Vi gick och la oss tidigt och när klockan ringde 06:15 var vi utvilade och redo för att springa. Efter att vi hade klätt oss i våra utvalda maratonkläder och ätit vår medhavda frukost tog vi den ca 1 km långa promenaden till starten, en start som skulle gå 8:30.

Både Jeppe och Julia hade endast ett par 21 km-rundor i kroppen sedan tidigare, så det här skulle bli en dag med dubbla deras längsta distans någonsin, något som jag hade förklarat för dem inte skulle vara dubbelt så jobbigt som halvmaran, utan flera gånger jobbigare. Första halvmaran gick bra, målet var att klara första halvan på ca 2 timmar och det var också strax över 2 som klockan stod på när vi passerade den distansen. Än så länge tyckte de båda att tempot var överkomligt och att deras respektive kroppar kändes ok, med bara viss stelhet på sina ställen.

Under andra halvan av loppet fortsatte jag med det jag hade gjort under den första, dvs jag sprang och hämtade vatten och sportdryck till Jeppe och Julia, om vartannat så att de skulle slippa att kriga vid de med löpare överfulla vätskestationerna. Jeppe fick sin första riktigt kraftiga dipp vid 23 km och Julia vid 29 km, men de tuggade på och vi kunde beta av km efter km mot mållinjen. Den sista milen började båda bli slitna och de sista fem kilometrarna var det bara pannben som fick dem att fortsätta. Jag hade sprungit fram vid några tillfällen och inväntat mina båda löpare för att kunna filma när de kom springande och detta gjorde jag även vid målgången, där de hand i hand korsade mållinjen med lättade miner på den respektabla tiden 4:17:30.

Det är intressant hur den mänskliga hjärnan fungerar, för det som såg ut som ett radarpar som hade kunnat springa vidare ett par km bara några sekunder tidigare var efter att ha korsat mållinjen två ungdomar som knappt kunde gå. Vi såg till att de fick i sig att äta och dricka, tog tacksamt emot våra medaljer och goodiebags och bad en funktionär ta en bild på oss tre tillsammans. Eftersom en vis man som jag känner mycket väl sagt att ”motion is lotion” fick de inte stanna och sätta sig ner, istället promenerade vi tillbaka till hotellet för att duscha och sedan sätta oss i bilen och lämna Sevilla.

Om du vill följa mina liveuppdateringar från loppet så går det bra att gå in på Konditionsfabriken på Instagram, där jag har sparat maran i våra stories höjdpunkter!

Du kan också få hjälp att nå dina mål! Behöver du ett träningsprogram? Vill du ha mig med dig på ditt lopp? Jag skräddarsyr upplägget just för dig! Så om du vill ha hjälp med ditt maratonupplägg (eller annan distans), går det bra att kontakta mig på mail@konditionsfabriken.se!

Representing Konditionsfabriken, på ett grymt sätt! 😀