Mitt första maraton

—++** GÄSTINLÄGG AV JEPPE JOHANSSON-HOLM **++—

I söndags var det äntligen dags, mitt allra första maraton. Man kan lugnt säga att det vara med blandade känslor som jag stod på startlinjen i Sevilla klockan 08.30 i söndags tillsammans med drygt 13,000 andra taggade löpare. När vi stod där packade som sillar och lyssnade till högtalarnas dunkande musik fanns det såklart många olika förväntningar på de kommande 42 kilometerna. För många var det här säkert som vilken helg som helst, för de löpare som gjort det här så många gånger förut. Men jag tror ändå att din allra första mara är ganska speciell, framförallt för att du inte vet hur det kommer kännas i kroppen eller i huvudet när du börjar närma dig slutet. Det längsta jag hade sprungit innan söndagens lopp var ett halvmaraton i Soria i höstas, och med tanke på att ”bara” 21km tog hårt på mina ben då så försökte jag att förbereda mig på det värsta. I Soria var jag väldigt negativ och hatade egentligen allt och alla under det loppet, särskilt Thomas som skrattade när jag blev allt argare. Därför hade jag egentligen bara ett mål med mitt första maraton, att vara positiv. Jag såg loppet som ett bra sätt att träna på att ”gräva djupt” och inte vika ner sig, ”motion creates emotion” som Thomas brukar säga. Så jag hade egentligen inget tidsmål, bara att vara positiv genom hela loppet.   

Drygt 13,000 löpare trängdes i väntan på startskottet som vi aldrig hörde.

Att komma direkt ur en tung träningsperiod med mycket löpning, styrketräning och intensiva tennispass är kanske inte den allra bästa uppladdningen för någon som ska springa sitt allra första maraton. Men jag ville heller inte som tennisspelare lägga om min träning alltför mycket för att springa ett maraton, så jag tränade på ungefär som vanligt veckan innan. Mina ben kändes tunga under veckan och även samma morgon som vi skulle springa loppet, så när jag stod där vid startlinjen i Sevilla så räknade jag med att de kommande timmarna skulle bli väldigt jobbiga.  

Pang! Startskottet går. Eller ja, i en blandning av nervositet, skrikande människor och hög musik hörde vi inte något startskott. Det var först efter ett tag när de tusentals människorna började röra sig långsamt framåt som vi förstod att loppet hade börjat. 4 minuter och 34 sekunder hade gått när vi tog oss över startlinjen och chippet aktiverades, så det var den tiden vi använde oss av under loppet för att kolla hur vi låg till tidsmässigt. De första fem kilometerna gick segt, benen var lite stela av morgonens kyla och det var svårt att komma in i något bra flow. Men kilometerna började avverkas snabbare och det kändes som att tiden gick ganska snabbt fram till kilometer 11. Vi hade sprungit i en sorts loop som gjorde att vi kom tillbaka till den plats där loppet började. Benen kändes okej, men jag började fundera på hur många kilometer och hur många timmar det faktiskt var kvar. Det behövdes en nytändning, det behövdes musik. Jag satte på den spellista som jag hade gjort dagen innan med olika låtar som jag vet ger mig en extra boost. Musiktricket fungerade som jag hade hoppats, jag fick mer energi och slutade tänka på distansen. Jag började sjunga lite för mig själv för att tänka på något annat. Det fungerade ibland lite för bra så jag började öka tempot utan att jag tänkte på det. Som tur var så stoppade Thomas mig ett par gånger när det gick för snabbt, annars hade jag nog kunnat få större problem i slutet av loppet. Men till alla er som har planer på att springa ett marathon, TA MED MUSIK!

Kilometrarna gick och den kommande milen var ganska händelselös, benen började göra mer ont men det var inga problem att hålla ett okej tempo. Jag hade hela tiden mitt mål i huvudet så jag jobbade på för att se stark och pigg ut hela tiden. Vid 21km hände något, det kändes som att Julia och Thomas började öka tempot rejält. Jag insåg sen att det bara var min kropp som fick jobba allt hårdare för att hålla uppe tempot. 23km, ridå. Det fanns inte längre något ljus i slutet av tunneln och varje kilometer kändes som en evighet. Jag väntade hela tiden på att en ny kilometeranvisning skulle komma runt nästa sväng men de tycktes aldrig komma. Benen började göra mer och mer ont och nu kändes det verkligen som att de tidigare veckornas tuffa träning kom tillbaka och bet mig där bak. Jag fimpade spellistan och satte istället på Eminems ’Till I Collapse på repeat, och från kilometer 23 till slutet av loppet var det bara en låt som gällde. Jag kom på att vi tog oss knappt en kilometer per låt, så jag försökte rikta allt fokus på att ta mig igenom en till låt. Jag försökte också hålla uppe hållningen så att alla åskådare som såg mig skulle tänka att jag såg helt fräsch ut.

32km, min första tanke var att ”nu är det inte långt kvar, 10 kilometer till och nu börjar nedräkningen”. Sen insåg jag hur mycket 10 kilometer till faktiskt var, särskilt med tanke på att det kändes som att jag hade släpat runt på två betongblock till ben de senaste 10 kilometerna. Benen gjorde ont på så många ställen, men jag hade fram till dess undvikit någon som helst krampkänning. Innan loppet hade jag nästan räknat med att jag skulle få kramp förr eller senare, men runt 35km var det mest värken som jag försökte pina mig igenom. Så kände jag att det började dra lite lätt i högra låret, och inom 30 sekunder drog det till mitt i steget så jag stannade. Julia och Thomas fortsatte springa och själv tänkte jag fler svordomar än Thomas låter mig skriva i den här bloggen. Jag lutade mig mot en parkerad bil och stretchade ut låret, men tvingade mig själv att börja röra på mig direkt igen. Jag tänkte att antingen blir det en rejäl kramp och då får jag halta mig fram resterande 7 kilometer, men annars måste jag försöka börja springa direkt igen. Att ställa sig stilla med så tunga ben gör bara saken värre, så jag började jogga igen och som tur var höll jag mig borta från kramp. Jag såg Julia och Thomas långt där framme, men bestämde mig för att göra ett försök att komma ikapp. Jag var dock inte den enda som var trött, så 5 minuter senare sprang vi tre tillsammans igen.

Varje kilometer är en kamp, det är känslan med 5 kilometer kvar. Många löpare runtomkring oss går nu, vissa har kramp och vissa har nog vikit sig på grund av värken i benen. Men vi nöter på, och visst är det en skön känsla att springa förbi många på slutet istället för att själv bli passerad. I början av loppet passerade vi också många andra, men då är det lättare att bara ta några snabba steg runt dem. Skillnaden när man börjar närma sig 40 kilometer är att ”några snabba steg” inte existerar. Kroppen vill springa förbi någon lite snabbt men ingenting händer. Jag lägger allt fokus på att inte trampa snett på kullerstenen och på att hålla kroppen uppe för att se pigg och stark ut. När vi väl passerar 40 kilometer känns allt lite lättare. Det gör visserligen otroligt ont i kroppen med nu känns målet inom räckhåll, det är bara att låta Eminem rappa två låtar till så är det över.

Dream Team efter målgången, vi är tröttare än vi ser ut.

Lättnaden när vi joggar in på upploppet är enorm, det är äntligen slut. En spanjor med mikrofon skriker ”Where are you from?”, jag och Julia skriker båda ”SWEDEN” innan vi passerar mållinjen med klockan på 4:17:30. Allt gör ont och jag orkar knappt stå upp, men känslan är ändå konstigt nog att jag känner mig stark. Jag hade ett mål med loppet och det höll jag hela vägen. Flera personer har sagt efteråt att jag inte alls såg trött ut på videos från loppet, och det är något jag är nöjd över. Att kunna se pigg och stark ut trots att hela kroppen bara skriker efter att få stanna är något jag tar med mig, och som jag säkert kommer kunna ha nytta av även inom tennisen. Så till er som funderar på att springa ett maraton, det kommer vara väldigt jobbigt och det kommer göra ont. Men hela upplevelsen och känslan efteråt gör att det är värt allt jobb! 😉

Målgång!

/Jeppe Johansson-Holm