Ibiza marathon lördag, Zaragoza marathon söndag=löparhelg!

Jag har några veckor då jag är ensam i Spanien nu när Jeppe och Julia är på resande fot. Jag tänkte då att en liten löparhelg kunde vara trevligt. När jag såg att Ibizas mara gick 6 april och den i Zaragoza gick 7 april började jag direkt kolla upp om det var logistiskt möjligt att springa båda. Efter att ha gjort en planering som fungerade med min smått tighta budget bokade jag flyg med Ryanair mellan Barcelona och Ibiza. It was on.

I fredags tog jag så vanen till Barcelona, parkerade på långtidsparkeringen och la mig för att sova i baksätet några timmar. Klockan 06:40 gick flyget till Ibiza. Efter att ha tagit bussen till Ibiza town och sen en annan buss till Sta. Eularia Des Riu som ligger en kvarts bussresa norrut kom jag till expot där jag hämtade ut min nummerlapp.

Inte så stort expo, men som alltid på expon bra energi!

Efter expot tog jag bussen tillbaka till Ibiza town där starten gick 16:00. Vädret var inte min absoluta favorit om man säger så, 12 grader och storm är verkligen inte vad jag går igång på. De första kilometrarna var helt ok, men runt 10 km började det bli segt. Då kom motvinden. Eftersom jag hade två marathon på två dagar hade jag satt mitt tidsmål för båda loppen till 3:45, vilket normalt hade varit lätt, men i den rådande, hårda motvinden sög det rejält i benen. Jag sprang till slut i mål på 3:42:25, inte något rekord direkt, men under 3:45, så jag var nöjd efter målgången.

Den molniga himlen började spricka upp när jag gick i mål 🙂

När jag hade hämtat min väska med ombyte och fått veta att det inte fanns varken dusch eller omklädningsrum, gick jag till busstationen. Väl där visade det sig att jag var tvungen att ta en buss tillbaka till Ibiza town för att sen ta en ny buss till flygplatsen, men bussarna till Ibiza toan hade slutat gå för dagen så det fick bli taxi istället. Framme på flygplatsen hade jag knappt 30 minuter på mig till boarding så valet stod mellan att tvätta av mig eller äta. Det blev en kompromiss, jag blaskade av mig lite lättnoch satte mig sen på Starbucks och åt middag.

Jag däckade så fort jag satte mig på flyget, när vi landade i Barcelona gick jag direkt till bilen och körde iväg, eftersom parkeringsavgiften var hög och jag ville komma därifrån. Några timmars körning mot Zaragoza senare hittade jag en bensinmack med en stor handikapptoalett där jag kunde vara ifred och tvätta av mig och byta kläder. Jag köpte lite att äta och dricka och fortsatte norrut. När jag var en dryg mil från Zaragoza stannade jag, dödstrött, och somnade i framsätet.

Sova i framsätet var kanske inte min bästa idé någonsin, när jag vaknade var jag rejält stel i ryggen och låren men fortsatte direkt in till stan utan att stretcha. Väl framme i Zaragoza sov jag 40 minuter till innan jag packade ner ombyte och handduk i min väska och gick till starten. Vid starten, där jag även skulle hämta ut min nummerlapp, var det magiskt vackert.

Lite molnigt och kallt men fint vid starten i Zaragoza!

Jag lämnade in min väska och ställde mig i startfållan med några minuter tillgodo innan loppet skulle börja, vilket var klockan 8:30, med bara ett orosmoln på min löparhimmel: min mage. När jag äter tveksam kost, i kombination med mycket kaffe och lite för lite sömn brukar jag bli riktigt risig i magen. Så även den här gången, vilket hade visat sig två gånger redan innan start…

Efter bara några kilometer var jag tvungen att hoppa in bakom en buske i en park och göra nummer två, och det blev flera stopp, sju stopp totalt… Pga mina många stopp för nummer två blev jag mer och mer urlakad, på ett helt annat sätt än vad jag brukar. Under merparten av loppet fanns det ingenting att äta, utan bara vatten och Powerade, så jag drack så mycket sportdryck jag kunde i ett försök att få tillbaka lite kalorier. Men ingenting hände, jag var fortfarande klen och hade från ca 20 km kramp i hela kroppen. Vid en vätskestation såg jag en av flaskorna som funktionärerna hällde upp sportdryck ur och då förstod jag vad som var fel. Anledningen till att jag inte hade återfått någon energi trots mitt drickande var att den Powerade de serverade var Powerade zero. Noll kalorier alltså. Lyckligtvis började de dela ut bananbitar några kilometer senare och jag började få upp min energi en aning.

Jag fick revidera mitt mål att klara 3:45 och istället sikta på sub 4 timmar. Efter en muskelmässigt väldigt mörk och krampig period runt 35 km fick jag nya krafter av en näve godis och kunde glida över mållinjen på tiden 3:52:03.

”Thomaso” nöjd och glad efter loppet, speciellt när krampen släppte!

Även i Zaragoza var det lite kallt och jag var klibbig över hela kroppen redan innan loppet efter att inte ha kunnat duscha på Ibiza, så att kliva in i duschen efter helgens andra mara var magiskt, trots att vattnet var iskallt!

Jag tog den tid jag behövde och satte mig sen i bilen för att köra de 40 milen hem, med några stopp för att sova på vägen. Visst var det segt att köra efter helgens aktiviteter, men så jag känner mig så jäkla glad över att jag klarar av sådana här äventyr utan större problem, det är verkligen otroligt häftigt!

Om du vill se videos från min helg så finns den under höjdpunkterna i våra stories på Instagram, där vi heter @Konditionsfabriken! Om du också vill klara av nya utmaningar i löpskor, sätta nytt personbästa, eller kanske klara av ditt första lopp och behöver hjälp så går det bra att maila oss på mail@konditionsfabriken.se!

Tennistävlingar i Tunisien!

Hej! 

Just nu befinner jag mig i Tabarka (Tunisien) på tennistävling. Jag har precis blivit klar med en tävling och har 3 kvar att spela. Sen blir det tillbaka till Spanien för ett par träningsveckor innan skeppet går till Sverige igen. 

I fredags bar det alltså av mot Tunisien för att tävla i 4 veckor i streck på samma ställe. Jag och Jeppe (som också spelar tävlingarna) flög från Alicante flygplats och mellanlandade i Rom, för att sedan flyga därifrån till Tunis flygplats. Från Tunis blev vi hämtade med en liten minibuss som skulle ta oss till hotellet i Tabarka. Transporten tog 3 h och det kändes som att vi var påväg mitt i ingenstans. Tabarka ligger nära gränsen till Algeriet.

När vi kom fram på kvällen hann vi precis käka innan middagen stängde. På hotellet där vi bor så har de ”all inclusive” vilket innebär att det är buffé till frukost, lunch och middag. Sen ingår även snacks-buffe som de har två gånger om dagen. Inte helt det bästa för mig som helst vill ta flera tallrikar vid varje tillfälle och äta alla olika saker. Det är lätt att över-äta 3 gånger om dagen när buffén är så stor, vilket jag gjort i 6 dagar nu…

I måndags var det dags att spela match och jag ställdes mot en italienska som ligger lite över 1000 placeringar bättre än mig, alla odds låg på henne. Men när matchen väl satte igång kände jag direkt att jag hade en stor chans att plocka hem matchen, vilket jag gjorde efter 3,5 h. Det var en lång och tight match och jag var riktigt nervös innan, under och till och med efter matchen trots att jag vunnit. Efter matchen hann jag varken njuta, varva ner eller äta innan jag skulle in och spela nästa match igen som var kvalfinal. Jag var fullständigt uppe i varv och huvudet var kvar i första matchen som jag var glad och nöjd över att jag vunnit över en tjej som ligger så mycket högre än mig. Kvalfinalen gick snabbt, tjejen jag mötte kom in helt fräsch och hade inte spelat någon match innan och jag förlorade till slut i en tuff två-setare. Men jag kunde inte vara sur eller arg efter matchen då jag inte alls hängde med i huvudet, som jag skrev så var jag kvar i matchen jag vann och jag tänkte endast på den..

På hotellrummet

Det bästa med att ligga ute och tävla såhär är att spela matcher, träna med spelare världen över, skapa kontakter och kolla oändligt mycket tennis. Jag är glad och framförallt tacksam över att jag kan vara i Tunisien och tävla. Har haft det jättekul hittills och ser framemot de 3 veckorna framöver. Jag älskar tennislivet!! Jag kommer hålla er uppdaterade om hur det har varit och hur det går i nästa veckas inlägg. Hörs då!!

Halvmaraton, maraton, ultramaraton eller kortare lopp?

Vad satsar du på? Och behöver det ena verkligen utesluta det andra? Jag har sprungit lopp upp till 500 km och ner till ett lopp som jag sprang i november förra året som var 5,5 km långt. Alla distanser är olika och har sin charm och sitt helvete. Om man ska träna för att vara snabb på kortare distanser kan det givetvis vara kontraproduktivt att springa många långa lopp och många långpass på träning, men som långdistanslöpare känner jag att det enbart hjälper mig att få in några kortare lopp då och då.

Varför det då? I mitt fall så är det så enkelt att jag har svårt att motivera mig själv att springa fort på träning. När jag ska springa lopp däremot, får jag ofta upp en tid i huvudet som blir skamgränsen för dagens lopp. Ska jag springa maraton är min skamgräns (förutsatt att jag inte sprang ett annat maraton samma dag eller dagen innan) 3:30. På halvmaran är det 1:35 och i helgens lopp hade jag en skamgräns på 1:15.

Mina ”skamgränser” är endast till för min egen del och jag klarar inte alltid av att ta mig under dem, men de får mig att pusha mig själv. I söndags var det 10 miles, dvs 16 km, som stod på agendan. Riktigt tuffa förhållanden med många jobbiga backar, iskalla vindar och regn. Loppet började lite inåt landet uppe i Alfas del Pi, sedan ner till stranden i Albir, upp till en fyr och sedan tillbaka. Lätt nedförsbacke i början, segt upp till fyren och en riiiktigt trög uppförsbacke tillbaka till målet.

Utsikt från vändpunkten
Vacker natur, även i regnoväder 🙂
Fyren ”el faro de Albir” till vänster

Eftersom jag aldrig har sprungit ett lopp som är 10 miles förut visste jag inte vilket tempo jag skulle hålla. Dessutom var det så backigt att det inte var helt lätt att hålla koll på hur mycket jag kunde dra på uppför utan att gå in i väggen. De sista 500 m upp till fyren var jobbiga, men efter att ha rundat byggnaden och stannat för att ta några bilder var det en riktigt skön utförslöpning som väntade. Jag släppte loss rejält utför och när jag hade kommit ner till stranden igen kändes det riktigt bra och jag var laddad för den långa uppförsbacken tillbaka.

Vad är väl ett lopp värt om man inte kan stanna till och ta en bild med de härliga människorna som trotsade regn och rusk och hejade på oss löpare längst vägen? 🙂

Uppförsbacken var lång men inte så brant vilket gjorde att jag lätt plockade placeringar. Jag brydde mig inte om placeringarna, men känslan av att springa om folk är snäppet bättre än känslan att bli omsprungen… 😉 När jag kom upp till målet lade jag inte in någon spurt på slutet då jag vet att detta kan göra att jag blir lite sliten till dagen efter och jag vill om möjligt ha bra träningsdagar hela tiden. Repetition is the mission!

Jag var riktigt nöjd med loppet. Jag gick i mål på strax under 1:09 så min skamgräns hade jag klarat, vilket var skönt. Inte för att det hade gjort någonting om jag hade sprungit långsammare egentligen, men nu hade jag fått till ett bra tempopass, vilket jag som sagt har svårt att få till på träning.

Tights och fyra funktionströjor. Jag hatar kyla och regn men var glad ändå efter loppet, känslan av att gå i mål är magisk oavsett distans!

Jag kan verkligen rekommendera er som ska springa halvmaraton, maraton, eller ultramaraton att blanda in ett lite kortare och snabbare lopp ibland, känslan av att få lite tryck i steget är härlig och själv känner jag att mitt löpsteg förbättras om jag springer kortare och snabbare ibland, mina många och långa pass kan göra mitt steg lite ”lufsigt” om jag inte blandar in det snabba. Dessutom kan det vara bra med lite mer kuperad löpning ibland om man som jag springer mestadels på flacka, plana ytor.

Om du har några frågor går det bra att maila oss på mail@konditionsfabriken.se! Följ oss också på Instagram där vi heter @Konditionsfabriken! Lycka till med din löpning! 😀

Born to run – lektioner från en bestseller!

Har du läst den bästsäljande boken Born to run? Inte? I så fall tycker jag att du (du är trots allt inne på Konditionsfabriken och borde därmed vara intresserad av löpning) ska läsa den! Den finns att beställa både som vanlig bok, ljudbok och lite andra format, bland annat på Amazon.

Köp boken på Amazon.com här!

Boken har sålts i över 3 miljoner exemplar!

Boken, som nu även ska bli spelfilm, berättar om Tarahumaraindianerna, som är ett springande folk. Man får i boken följa författaren Christopher McDougall och hans försök att springa utan att bli skadad, samt historia om löparskor och Tarahumaraindianernas historia och man får lära känna många intressanta karaktärer, innan boken har sin kulmen i ett ultramaraton. Loppet hålls i Mexiko och det är, förutom indianerna, flera duktiga löpare med. Den största stjärnan är Scott Jurek, en av de bästa ultralöparna genom tiderna.

Under bokens gång får man sig en tankeställare när det gäller sättet vi ser på uthållighetsidrott och moderna skor. En viss ”tåsko”, som endast har en 4 millimeter tjock gummisula, fick ett otroligt uppsving i och med boken och barfotalöpning blev till viss del en trend.

Fula eller coola?

Men förutom att springa barfota eller i minimalistiska skor, vad kan vi ta med oss från boken och använda i vår egna löpning? Jag tycker att de tips McDougall får av den kanske färgstarkaste karaktären i boken, Micah ”Caballo blanco” True, är bland de bästa jag har fått. Caballos sätt att träna löpning på är enkel men ändå genial och en teknik som jag själv använder mig av. Ett utdrag från boken:

“Okay, man, lesson one. Get right behind me.” He started to jog, more slowly this time, and I tried to copy everything he did. My arms floated until my hands were rib-high; my stride chopped down to pitty-pat steps; my back straightened so much I could almost hear the vertebrae creaking. shoulder. Take what the trail gives you. If you have a choice between one step or two between rocks, take three.”

“Think Easy, Light, Smooth, and Fast. You start with easy, because if that’s all you get, that’s not so bad. Then work on light. Make it effortless, like you don’t give a shit how high the hill is or how far you’ve got to go. When you’ve practiced that so long that you forget you’re practicing, you work on making it smooooooth. You won’t have to worry about the last one—you get those three, and you’ll be fast.”

Michael Randall Hickman, aka Micah True, aka Caballo blanco. Kärt barn har många namn…

Ett sätt att bli bättre på att springa lätt, mjukt och med bra teknik är att springa barfota. Sök upp en bra yta med ett mjukt underlag som sand eller gräs och jogga där så får du se! Testa gärna att först springa med skor på och ta sedan av dig skorna och spring barfota och upplev känslan när din teknik förändras!

Mjukt och fint. 🙂

Om du har frågor kring löpteknik och vill ha hjälp så går det bra att maila till oss på mail@konditionsfabriken.se! Du följer säkert oss på Instagram redan, men om du inte gör det så gör det nu: @konditionsfabriken 😀

Ironman triathlon – världens smartaste affärsidé?

I videon ovan går sista deltagaren i mål under Ironman i Kalmar 2015. Scenerna är så häftiga att det knappt går att beskriva, när åskådarna hojtar med i kör på ett ”You are an Ironman!” är det inte långt till gåshud, i alla fall inte för mig. Men vad är då Ironman? Varför är det en så bra affärsidé och kan vem som helst genomföra tävlingen? Vi börjar från början.

Triathlon är en sport där man simmar, cyklar och springer i olika distanser, från kortare lopp till långdistans. Just Ironman är två saker; en distans och ett varumärke. Distansen är 3860 meter simning, 180 km cykling och 42,2 km löpning. Rättigheterna till varumärket Ironman ägs av WTC, World Triathlon Corporation, vilket betyder att det endast är tävlingar under deras flagg som får kallas för Ironman. Om ett lopp inte går i WTCs regi men har samma distans så får det heta något annat. Innan Kalmar för några år sen blev ett lopp under WTC hette loppet ”Järnmannen Kalmar”.

Kan då vem som helst klara av ett Ironmanlopp? Förutsatt att man är medicinskt frisk: ja! Men 3860 meter simning, 180 km cykel och 42,2 km löpning är ju sviiinlångt tänker du kanske? Hur ska jag klara av det? Det enkla svaret är: lär dig simma hyfsat och cykla mycket. För även om de som vinner Ironman ”VM” på Hawaii nästan alltid är fantastiska löpare (med undantag från några tillfällen där lite sämre löpare vunnit genom att skaffa sig ett väldigt stort försprång på cykeln) så är löpningen det minsta problemet för motionären som vill höra det magiska ”You are an Ironman!” i Kalmar eller någon annanstans. Du är nyfiken och vill att jag ska berätta mer säger du? Ja men ok då!

Vill du bli en Ironman?

Simningen i ett Ironmanlopp är som sagt 3860 meter, en sträcka som du har 2 timmar och 20 minuter på dig att klara av. Efter simningen kommer cyklingen, 180 km, som ska vara avklarad senast 10 timmar och 30 minuter efter att simningen började. Om du har tränat simning och cykel kontinuerligt under en hyfsad tidsperiod kommer du inte ha några som helst problem att klara tidsgränserna. Att simma och cykla är dessutom mycket skonsammare för kroppen är löpning, vilket gör att alla kan klara en Ironman.

Men löpningen då? Det är ändå 42,2 km som ska springas? Jo, sant, du kommer att behöva träna löpning också, men inte mer än att du kan ta dig genom en mara. En mara som inte behöver vara snabb direkt. Säg att du simmar relativt långsamt och simningen tar 1:45. Du cyklar sedan i, säg 25 km/h, vilket ger dig drygt 7 timmar i sadeln. Med transitions (tiden mellan byte av discipliner) har du gjort av med ungefär 9 timmar. Den totala maxtiden för ett Ironmanlopp är 16 eller 17 timmar beroende på var loppet går. Om du har valt ett lopp med 17 timmars tidsgräns har du alltså 8 timmar kvar att ta dig över mållinjen. Det här betyder att du kan gå hela vägen och ändå hinna innan arrangörerna stänger målet.

En annat exempel på den geniala paketeringen som är Ironman är att om du tar dig an halva distansen så heter den inte halv Ironman, vilket inte skulle ha samma klang, utan istället kallas den ”Ironman 70,3”. En full Ironman är totalt 140,6 miles lång, halva är således 70,3.

Energin före, under och efter en Ironman är elektrisk, om du vill ta dig an en utmaning som är tuff men genomförbar med kontinuerlig träning så kan jag verkligen rekommendera att köra en full Ironman eller att börja med en Ironman 70,3 och sedan ta dig an den fulla distansen. Känslan när man tar sig över mållinjen på en Ironman är fantastisk. Hur härlig är energin runt ett Ironmanlopp? Well, jag kan ju säga att det företags logga som är vanligast som tatuering på folk inte är Coca-cola eller McDonalds…

No caption needed 😉

Lycka till! Jag hoppas att du följer oss på INSTAGRAM och att du MAILAR oss om du har några frågor!!! 😀