Ironman triathlon – världens smartaste affärsidé?

I videon ovan går sista deltagaren i mål under Ironman i Kalmar 2015. Scenerna är så häftiga att det knappt går att beskriva, när åskådarna hojtar med i kör på ett ”You are an Ironman!” är det inte långt till gåshud, i alla fall inte för mig. Men vad är då Ironman? Varför är det en så bra affärsidé och kan vem som helst genomföra tävlingen? Vi börjar från början.

Triathlon är en sport där man simmar, cyklar och springer i olika distanser, från kortare lopp till långdistans. Just Ironman är två saker; en distans och ett varumärke. Distansen är 3860 meter simning, 180 km cykling och 42,2 km löpning. Rättigheterna till varumärket Ironman ägs av WTC, World Triathlon Corporation, vilket betyder att det endast är tävlingar under deras flagg som får kallas för Ironman. Om ett lopp inte går i WTCs regi men har samma distans så får det heta något annat. Innan Kalmar för några år sen blev ett lopp under WTC hette loppet ”Järnmannen Kalmar”.

Kan då vem som helst klara av ett Ironmanlopp? Förutsatt att man är medicinskt frisk: ja! Men 3860 meter simning, 180 km cykel och 42,2 km löpning är ju sviiinlångt tänker du kanske? Hur ska jag klara av det? Det enkla svaret är: lär dig simma hyfsat och cykla mycket. För även om de som vinner Ironman ”VM” på Hawaii nästan alltid är fantastiska löpare (med undantag från några tillfällen där lite sämre löpare vunnit genom att skaffa sig ett väldigt stort försprång på cykeln) så är löpningen det minsta problemet för motionären som vill höra det magiska ”You are an Ironman!” i Kalmar eller någon annanstans. Du är nyfiken och vill att jag ska berätta mer säger du? Ja men ok då!

Vill du bli en Ironman?

Simningen i ett Ironmanlopp är som sagt 3860 meter, en sträcka som du har 2 timmar och 20 minuter på dig att klara av. Efter simningen kommer cyklingen, 180 km, som ska vara avklarad senast 10 timmar och 30 minuter efter att simningen började. Om du har tränat simning och cykel kontinuerligt under en hyfsad tidsperiod kommer du inte ha några som helst problem att klara tidsgränserna. Att simma och cykla är dessutom mycket skonsammare för kroppen är löpning, vilket gör att alla kan klara en Ironman.

Men löpningen då? Det är ändå 42,2 km som ska springas? Jo, sant, du kommer att behöva träna löpning också, men inte mer än att du kan ta dig genom en mara. En mara som inte behöver vara snabb direkt. Säg att du simmar relativt långsamt och simningen tar 1:45. Du cyklar sedan i, säg 25 km/h, vilket ger dig drygt 7 timmar i sadeln. Med transitions (tiden mellan byte av discipliner) har du gjort av med ungefär 9 timmar. Den totala maxtiden för ett Ironmanlopp är 16 eller 17 timmar beroende på var loppet går. Om du har valt ett lopp med 17 timmars tidsgräns har du alltså 8 timmar kvar att ta dig över mållinjen. Det här betyder att du kan gå hela vägen och ändå hinna innan arrangörerna stänger målet.

En annat exempel på den geniala paketeringen som är Ironman är att om du tar dig an halva distansen så heter den inte halv Ironman, vilket inte skulle ha samma klang, utan istället kallas den ”Ironman 70,3”. En full Ironman är totalt 140,6 miles lång, halva är således 70,3.

Energin före, under och efter en Ironman är elektrisk, om du vill ta dig an en utmaning som är tuff men genomförbar med kontinuerlig träning så kan jag verkligen rekommendera att köra en full Ironman eller att börja med en Ironman 70,3 och sedan ta dig an den fulla distansen. Känslan när man tar sig över mållinjen på en Ironman är fantastisk. Hur härlig är energin runt ett Ironmanlopp? Well, jag kan ju säga att det företags logga som är vanligast som tatuering på folk inte är Coca-cola eller McDonalds…

No caption needed 😉

Lycka till! Jag hoppas att du följer oss på INSTAGRAM och att du MAILAR oss om du har några frågor!!! 😀

Barcelona marathon

Igår sprang jag maraton i Barcelona, ett maraton som jag hade sett fram emot ett tag då jag har hört att Barcelona ska vara en fantastisk stad. Jag kan inte säga att jag blev besviken direkt, Barcelona levererade verkligen!

Efter att ha tränat med mina tennisspelare på lördagsmorgonen och även tagit en morgonrunda löpning satte vi oss tillsammans i bilen och åkte norrut på Europas dyraste motorväg. Resan totalt var ca 50 mil, men det var bara jag som skulle hela vägen, Jeppe och Julia stannade i Valencia i en lägenhet som vi hade fått låna av Fernando som är tränare i klubben där vi tränar. De har tävling i närheten av Valencia under veckan så jag lämnade dem och åkte själv vidare till Barcelona.

Barcelona bjöd på mycket trafik och runt Plaza de Espana där expot för nummerlappsutdelning, start och mål låg var det fullständigt kaos med folk och trafik överallt. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en parkeringsplats, men så plötsligt åkte en bil och jag kunde parkera ett par hundra meter från området. Jag hämtade ut min nummerlapp och tog sedan en bagel med marmelad och en sojacappuccino på Starbucks innan jag gick tillbaka till mitt flotta boende för natten. Nattens boende var i bilen, så jag borstade tänderna och la mig och sov.

Efter att ha vaknat några gånger av ljud utanför bilen, oftast från folk som var påväg ut eller hem från krogen, ringde klockan 07:15 för uppstigning. Jag bytte om och tog de kex och den apelsinjuice jag hade köpt dagen innan och promenerade ner till Starbucks för en morgonfika. Vid startområdet var det fullt drag med folk som värmde upp och var igång. En timme och en kvart före start kändes för långt innan för mig, så jag satt och fikade så länge det gick innan jag lämnade in mitt ombyte precis när de skulle stänga klockan 08:15. 08:26 gled jag in i min startfålla och knöt skorna och prick 08:30 var loppet igång.

Som vanligt när jag inte går för att sätta personbästa så brukar mitt mål vara att springa så fort som möjligt utan att gå över den gräns som gör att jag blir för sliten för att träna dagen efter. Det här loppet var inget undantag, så jag hittade en fart som kändes bra och njöt av den soliga dagen. Efter 3 km tornade den maffiga arenan Camp Nou, FC Barcelonas hemmaarena, upp sig framför oss. Jag hade aldrig sett den här klassiska stadion förut, så det var en häftig syn. Vi fortsatte genom stora gator, förbi mysiga gränder och caféer och fick mestadels ta del av en publik som stod och hejade på oss.

Vi njöt av Barcelonas arkitektur och atmosfär, allt från en otroligt mäktig katedral till stämningen vid beachen, innan vi kom tillbaka in mot Plaza de Espana igen och kunde se målet några hundra meter längre fram. Jag stod emot frestelsen att öka sista biten, en fartökning som jag vet oftast gör att jag blir slitnare dagen efter, och cruisade in över mållinjen. Klockan stod på 3:21:37 när jag kom i mål och det var en nöjd Thomas som tog en bild och sedan gick till väskinlämningen för att hämta ut ombytet.

Nöjd i solen 🙂

Dessvärre fanns det inga duschar i området (man fick ta en shuttle i 10 minuter om man ville duscha, något som jag inte hade tid med eftersom jag skulle åka och träffa Jeppe och Julia) så jag hoppade i en iskall fontän och blaskade av mig lite, bytte om och åkte och hämtade spelarna.

När de var upphämtade åkte vi till lägenheten som vi lånar och tittade på fotboll. Inte på TV, utan ut genom fönstret… Vi såg Levante slå Villareal i en spännande match efter två sena mål.

Från Jeppes Instagram, man såg bättre live än på bilden 😉

Det blev en bra helg med ett fint lopp, jag kan inte annat än att varmt rekommendera Barcelona och maran där! 😀

Om du vill se hela maran och resan till Barcelona så finns den i Konditionsfabrikens sparade stories på Instagram: @konditionsfabriken

Träningsplanering, träningsläger och halvmaraton

Förra söndagen kom Jacqueline Cabaj Awad och hennes tränare Linus Eriksson till Spanien för en träningsvecka med mina tennisspelare Jeppe och Julia. Tanken var att vi skulle få in många timmar tennis (3-5 timmar per dag) och fys under veckan.

Linus, Jeppe, Jacqueline, Julia och jag efter ett tennispass

När man älskar löpning och som jag vill få in minst 15 km per dag för att vara nöjd med livet, är det ett väldigt pusslande när två tennispass och ett fyspass ska in varje dag. Lägg därtill att det ska lagas mat, diskas, alla ska duscha och stretcha efter passen och plötsligt är dagen över.

Jag har några ”go-to” rundor som jag kör när jag inte orkar vara allt för kreativ. De tre rundorna är 22, 16 och 8,5 km långa, oftast när jag är i Spanien tar jag den rundan som är 16 km lång. Detta blev svårt under den här veckan. Svårt men inte olösligt. Jag hade tre alternativ för att lösa min löpning, jag använde alla tre under veckan:

1. Gå upp tidigt. När man är fem personer i en lite för liten lägenhet visar det sig att det är stor risk att man kommer i säng sent. Ett par dagar gick jag trots detta upp 05:30 och fick min 16 km löprunda.

2. Ta med gänget på löpning. Jag fick med mig mina vänner en gång på rundan som är 8,5 km och tog samma runda direkt efteråt medan de duschade.

Julia och Jacqueline in action

3. Jag delade några dagar upp min egen träningsdag för att hinna med, de dagar jag inte orkade gå upp för tidigt. Jag tog en 8,5 km runda före frukost och sedan samma runda när tillfälle gavs på eftermiddagen.

4. En dag sprang jag min 8,5 km runda på morgonen och så planerade vi in ett Coopertest (3 km på löparbana). De andra tog bilen dit, jag joggade 3,5 km dit och 3,5 km hem och så hade jag fått ihop 8,5+3,5+3+3,5=18,5 km löpning den dagen.

Vissa var utslagna efter Coopertestet… 🙂

Veckans kulmen var på lördagen då Benidorm halvmaraton gick av stapeln klockan 18:30. Linus och Jacqueline skulle flyga till Sverige på kvällen och ett långt tennispass planerades därför in på morgonen.

Vi spelade tennis klockan 8-11, jag stack sista halvtimmen och hämtade ut min nummerlapp inför halvmaran, åkte sedan och handlade mat som jag ställde hemma och hämtade sedan gänget på tennisklubben och skjutsade hem dem. Medan de lagade mat och åt åkte jag till Benidorm och ställde bilen där, joggade hem 7 km och när jag kom hem var gänget klart och vi tog en mycket härlig hike över bergen, 6 km, till Benidorm där bilen stod.

Gänget i slutet av 6 km hike i bergen

Efter att vi hade kommit hem och ätit lite till skjutsade Jeppe iväg Linus och Jacqueline till flygplatsen och släppte av mig på vägen i Benidorm. Jag tog mig ner till starten och kunde njuta en stund innan startskottet gick. Jag brukar ta maraton och halvmaraton som längre träningspass med fart, eftersom jag oftast springer långsammare på träning, och så även den här gången. Kontrollerat och hyfsat snabbt sprang jag i en fart som skulle kännas snabb men inte så snabb att jag skulle bli sliten inför nästa dags träning, en ”regel” som jag brukar använda mig av. After all, REPETITION IS THE MISSION! 😉 🙂

Kontrollerade 21,1 km och 91 minuter senare sprang jag i mål efter att verkligen ha njutit av ett stämningsfyllt lopp med många high-fives och hejarop. Jag klämde i mig ett par muggar cola zero, några bitar banan och apelsin och joggade nöjt hem mina 7 km med en bra träningsvecka som avslutades med en dag som innehöll 41,1 km (varav 6 km hike i bergen) i bagaget.

Tänk på att kontinuitet är the shit inom uthållighetsidrott, det gäller att göra jobbet! Jag hoppas att några av de ovanstående tipsen kan hjälpa er, om ni vill ha mer hjälp och tips går det bra att höra av er till mig på thomasalm@hotmail.com eller på Instagram där jag heter @thomasalmultra! 😀

Frågor och svar om pulsträning

Det finns många löpare i Sverige som tränar och även tränar med hjälp av pulsklocka och pulszoner. Jag får många frågor om detta och tänkte därför reda ut lite hur det ligger till. Frågor som jag ofta får är: Måste man använda sig av pulsträning för att maximera sin potential? Vad är VO₂ max? Finns det någon vits med att använda sig av pulsträning? Vad behöver man göra för att kunna träna efter puls? Vad är pulszoner? Har jag använt pulsträning och i så fall hur? Frågorna är många, här kommer svaren!

1. Måste man använda sig av pulsträning för att maximera sin potential?

Svaret är nej, det måste man inte. Det kan vara ett användbart verktyg för att träna upp sin kondition och många duktiga tränare lägger upp all sin träning med hjälp av detta, men det finns också många tränare som inte använder sig av pulsträning över huvudtaget.

2. Vad är VO₂ max?

VO₂ max är ett mått som mäter antal milliliter syre som vi kan producera per kilo kroppsvikt och minut. Ditt VO₂ max mäter du lättast i ett labb eller på ett gym hos någon som erbjuder tjänsten, men om du inte vill lägga pengar på detta till att börja med kan du pröva på träning med pulszoner genom att få ett ungefärligt testvärde genom att helt enkelt bara ta ut dig maximalt. Inte alls lika vetenskapligt som att göra ett riktigt test givetvis, men helt ok om du bara vill pröva lite och få ett hum om vad pulsträning innebär.

3. Finns det någon vits med att använda sig av pulsträning?

Det kan det göra, beroende på hur du är som person. Om du är den typen av löpare som vill använda sig av pulszoner kan det verkligen vara användbart, men om du blir manisk och följer pulsklockan slaviskt skulle jag avråda dig från det, då har det i min erfarenhet många gånger blivit kontraproduktivt.

4. Vad behöver man göra för att kunna träna efter puls?

Ta reda på ditt VO₂ max (se punkt 2) och skaffa en pulsklocka. Svårare än så är det inte. För bästa pulsmätning, välj en klocka som mäter din puls via ett band runt bröstet. Det finns även billigare alternativ, du kan köpa ett pulsband som skickar informationen direkt till din mobiltelefon.

Pulsklockor finns i alla prisklasser.

5. Vad är pulszoner?

Pulszonerna är uppdelade i fem olika zoner, där varje zon har ett specifikt syfte för din träning. De fem zonerna är som följer:

Zon 1 – 50-60% av maxpuls, ansträngningsgrad ca 3-4/10

Den här zonen pratar man oftast om som en återhämtningszon. Det är en bra zon att ligga i om man till exempel vill köra ett återhämtningspass dagen efter ett tuffare pass. Eftersom pulsen ligger under 60% i zon 1 så är det ytterst få människor som får en träningseffekt av att ligga i den här zonen. Däremot kan zon 1 vara en bra zon att ligga i om man vill samla kilometer inför ett kommande ultramaraton eller som sagt, som återhämtningspass.

Zon 2 – 60-70% av maxpuls, ansträngningsgrad ca 5-6/10

Lugn distans är det som gäller i den här zonen. Den här zonen är den träningszonen där du bygger din bas, för att sedan lägga på de tuffare passen som intervall och tröskel. Prattempo, dvs du ska kunna prata medan du springer.

Zon 3 – 70-80% av maxpuls, ansträngningsgrad ca 7/10

Lite högre puls än i zon 2, zon 3 är zonen för snabbdistans. Man ska fortfarande kunna prata när man springer i den här zonen, men lite kortare och mer andfådda ordväxlingar.

Zon 4 – 80-90% av maxpuls, ansträngningsgrad ca 8-9/10

Tröskelzonen, zonen man älskar att hata. I zon 4 är det, till skillnad från 2 och 3, näst intill omöjligt att prata när man springer. Här ligger du precis under eller på ditt max och försöker pressa gränsen uppåt. Under tröskelpass håller du den fart som du potentiellt ska kunna hålla i strax över en timme eller lite längre. I den här zonen tränar man mycket just tröskel samt lite längre intervaller.

Zon 5 – 90-100% av maxpuls, ansträngningsgrad 10/10

Här får ditt hjärta jobba hårt. Du går mer eller mindre helt all-in och kommer att bygga upp mjölksyra i musklerna snabbare än i de andra zonerna. I zon 5 kan du bara springa i några minuter.

Zon 6?

Japp, det finns faktiskt en sjätte zon. Zon 6 har lagts till på senare tid, detta är dock en zon som är överkurs och enligt min mening behöver man inte använda den här zonen om man inte är elit.

Obs! Tänk på att värma upp ordentligt om du använder dig av de högre zonerna! Om du rör dig i tex zon 1 eller 2 blir du tillräckligt uppvärmd i början av passet, men ju snabbare du har tänkt springa ditt pass, desto viktigare blir det att vara ordentligt uppvärmd för att i möjligaste mån undvika att bli skadad!

6. Har jag använt pulsträning och i så fall hur?

Ja, det har jag. Jag kommer att berätta om hur jag har använt pulsträning i kommande inlägg! 😉

Mitt första maraton

—++** GÄSTINLÄGG AV JEPPE JOHANSSON-HOLM **++—

I söndags var det äntligen dags, mitt allra första maraton. Man kan lugnt säga att det vara med blandade känslor som jag stod på startlinjen i Sevilla klockan 08.30 i söndags tillsammans med drygt 13,000 andra taggade löpare. När vi stod där packade som sillar och lyssnade till högtalarnas dunkande musik fanns det såklart många olika förväntningar på de kommande 42 kilometerna. För många var det här säkert som vilken helg som helst, för de löpare som gjort det här så många gånger förut. Men jag tror ändå att din allra första mara är ganska speciell, framförallt för att du inte vet hur det kommer kännas i kroppen eller i huvudet när du börjar närma dig slutet. Det längsta jag hade sprungit innan söndagens lopp var ett halvmaraton i Soria i höstas, och med tanke på att ”bara” 21km tog hårt på mina ben då så försökte jag att förbereda mig på det värsta. I Soria var jag väldigt negativ och hatade egentligen allt och alla under det loppet, särskilt Thomas som skrattade när jag blev allt argare. Därför hade jag egentligen bara ett mål med mitt första maraton, att vara positiv. Jag såg loppet som ett bra sätt att träna på att ”gräva djupt” och inte vika ner sig, ”motion creates emotion” som Thomas brukar säga. Så jag hade egentligen inget tidsmål, bara att vara positiv genom hela loppet.   

Drygt 13,000 löpare trängdes i väntan på startskottet som vi aldrig hörde.

Att komma direkt ur en tung träningsperiod med mycket löpning, styrketräning och intensiva tennispass är kanske inte den allra bästa uppladdningen för någon som ska springa sitt allra första maraton. Men jag ville heller inte som tennisspelare lägga om min träning alltför mycket för att springa ett maraton, så jag tränade på ungefär som vanligt veckan innan. Mina ben kändes tunga under veckan och även samma morgon som vi skulle springa loppet, så när jag stod där vid startlinjen i Sevilla så räknade jag med att de kommande timmarna skulle bli väldigt jobbiga.  

Pang! Startskottet går. Eller ja, i en blandning av nervositet, skrikande människor och hög musik hörde vi inte något startskott. Det var först efter ett tag när de tusentals människorna började röra sig långsamt framåt som vi förstod att loppet hade börjat. 4 minuter och 34 sekunder hade gått när vi tog oss över startlinjen och chippet aktiverades, så det var den tiden vi använde oss av under loppet för att kolla hur vi låg till tidsmässigt. De första fem kilometerna gick segt, benen var lite stela av morgonens kyla och det var svårt att komma in i något bra flow. Men kilometerna började avverkas snabbare och det kändes som att tiden gick ganska snabbt fram till kilometer 11. Vi hade sprungit i en sorts loop som gjorde att vi kom tillbaka till den plats där loppet började. Benen kändes okej, men jag började fundera på hur många kilometer och hur många timmar det faktiskt var kvar. Det behövdes en nytändning, det behövdes musik. Jag satte på den spellista som jag hade gjort dagen innan med olika låtar som jag vet ger mig en extra boost. Musiktricket fungerade som jag hade hoppats, jag fick mer energi och slutade tänka på distansen. Jag började sjunga lite för mig själv för att tänka på något annat. Det fungerade ibland lite för bra så jag började öka tempot utan att jag tänkte på det. Som tur var så stoppade Thomas mig ett par gånger när det gick för snabbt, annars hade jag nog kunnat få större problem i slutet av loppet. Men till alla er som har planer på att springa ett marathon, TA MED MUSIK!

Kilometrarna gick och den kommande milen var ganska händelselös, benen började göra mer ont men det var inga problem att hålla ett okej tempo. Jag hade hela tiden mitt mål i huvudet så jag jobbade på för att se stark och pigg ut hela tiden. Vid 21km hände något, det kändes som att Julia och Thomas började öka tempot rejält. Jag insåg sen att det bara var min kropp som fick jobba allt hårdare för att hålla uppe tempot. 23km, ridå. Det fanns inte längre något ljus i slutet av tunneln och varje kilometer kändes som en evighet. Jag väntade hela tiden på att en ny kilometeranvisning skulle komma runt nästa sväng men de tycktes aldrig komma. Benen började göra mer och mer ont och nu kändes det verkligen som att de tidigare veckornas tuffa träning kom tillbaka och bet mig där bak. Jag fimpade spellistan och satte istället på Eminems ’Till I Collapse på repeat, och från kilometer 23 till slutet av loppet var det bara en låt som gällde. Jag kom på att vi tog oss knappt en kilometer per låt, så jag försökte rikta allt fokus på att ta mig igenom en till låt. Jag försökte också hålla uppe hållningen så att alla åskådare som såg mig skulle tänka att jag såg helt fräsch ut.

32km, min första tanke var att ”nu är det inte långt kvar, 10 kilometer till och nu börjar nedräkningen”. Sen insåg jag hur mycket 10 kilometer till faktiskt var, särskilt med tanke på att det kändes som att jag hade släpat runt på två betongblock till ben de senaste 10 kilometerna. Benen gjorde ont på så många ställen, men jag hade fram till dess undvikit någon som helst krampkänning. Innan loppet hade jag nästan räknat med att jag skulle få kramp förr eller senare, men runt 35km var det mest värken som jag försökte pina mig igenom. Så kände jag att det började dra lite lätt i högra låret, och inom 30 sekunder drog det till mitt i steget så jag stannade. Julia och Thomas fortsatte springa och själv tänkte jag fler svordomar än Thomas låter mig skriva i den här bloggen. Jag lutade mig mot en parkerad bil och stretchade ut låret, men tvingade mig själv att börja röra på mig direkt igen. Jag tänkte att antingen blir det en rejäl kramp och då får jag halta mig fram resterande 7 kilometer, men annars måste jag försöka börja springa direkt igen. Att ställa sig stilla med så tunga ben gör bara saken värre, så jag började jogga igen och som tur var höll jag mig borta från kramp. Jag såg Julia och Thomas långt där framme, men bestämde mig för att göra ett försök att komma ikapp. Jag var dock inte den enda som var trött, så 5 minuter senare sprang vi tre tillsammans igen.

Varje kilometer är en kamp, det är känslan med 5 kilometer kvar. Många löpare runtomkring oss går nu, vissa har kramp och vissa har nog vikit sig på grund av värken i benen. Men vi nöter på, och visst är det en skön känsla att springa förbi många på slutet istället för att själv bli passerad. I början av loppet passerade vi också många andra, men då är det lättare att bara ta några snabba steg runt dem. Skillnaden när man börjar närma sig 40 kilometer är att ”några snabba steg” inte existerar. Kroppen vill springa förbi någon lite snabbt men ingenting händer. Jag lägger allt fokus på att inte trampa snett på kullerstenen och på att hålla kroppen uppe för att se pigg och stark ut. När vi väl passerar 40 kilometer känns allt lite lättare. Det gör visserligen otroligt ont i kroppen med nu känns målet inom räckhåll, det är bara att låta Eminem rappa två låtar till så är det över.

Dream Team efter målgången, vi är tröttare än vi ser ut.

Lättnaden när vi joggar in på upploppet är enorm, det är äntligen slut. En spanjor med mikrofon skriker ”Where are you from?”, jag och Julia skriker båda ”SWEDEN” innan vi passerar mållinjen med klockan på 4:17:30. Allt gör ont och jag orkar knappt stå upp, men känslan är ändå konstigt nog att jag känner mig stark. Jag hade ett mål med loppet och det höll jag hela vägen. Flera personer har sagt efteråt att jag inte alls såg trött ut på videos från loppet, och det är något jag är nöjd över. Att kunna se pigg och stark ut trots att hela kroppen bara skriker efter att få stanna är något jag tar med mig, och som jag säkert kommer kunna ha nytta av även inom tennisen. Så till er som funderar på att springa ett maraton, det kommer vara väldigt jobbigt och det kommer göra ont. Men hela upplevelsen och känslan efteråt gör att det är värt allt jobb! 😉

Målgång!

/Jeppe Johansson-Holm