Tennistävlingar i Tunisien!

Hej! 

Just nu befinner jag mig i Tabarka (Tunisien) på tennistävling. Jag har precis blivit klar med en tävling och har 3 kvar att spela. Sen blir det tillbaka till Spanien för ett par träningsveckor innan skeppet går till Sverige igen. 

I fredags bar det alltså av mot Tunisien för att tävla i 4 veckor i streck på samma ställe. Jag och Jeppe (som också spelar tävlingarna) flög från Alicante flygplats och mellanlandade i Rom, för att sedan flyga därifrån till Tunis flygplats. Från Tunis blev vi hämtade med en liten minibuss som skulle ta oss till hotellet i Tabarka. Transporten tog 3 h och det kändes som att vi var påväg mitt i ingenstans. Tabarka ligger nära gränsen till Algeriet.

När vi kom fram på kvällen hann vi precis käka innan middagen stängde. På hotellet där vi bor så har de ”all inclusive” vilket innebär att det är buffé till frukost, lunch och middag. Sen ingår även snacks-buffe som de har två gånger om dagen. Inte helt det bästa för mig som helst vill ta flera tallrikar vid varje tillfälle och äta alla olika saker. Det är lätt att över-äta 3 gånger om dagen när buffén är så stor, vilket jag gjort i 6 dagar nu…

I måndags var det dags att spela match och jag ställdes mot en italienska som ligger lite över 1000 placeringar bättre än mig, alla odds låg på henne. Men när matchen väl satte igång kände jag direkt att jag hade en stor chans att plocka hem matchen, vilket jag gjorde efter 3,5 h. Det var en lång och tight match och jag var riktigt nervös innan, under och till och med efter matchen trots att jag vunnit. Efter matchen hann jag varken njuta, varva ner eller äta innan jag skulle in och spela nästa match igen som var kvalfinal. Jag var fullständigt uppe i varv och huvudet var kvar i första matchen som jag var glad och nöjd över att jag vunnit över en tjej som ligger så mycket högre än mig. Kvalfinalen gick snabbt, tjejen jag mötte kom in helt fräsch och hade inte spelat någon match innan och jag förlorade till slut i en tuff två-setare. Men jag kunde inte vara sur eller arg efter matchen då jag inte alls hängde med i huvudet, som jag skrev så var jag kvar i matchen jag vann och jag tänkte endast på den..

På hotellrummet

Det bästa med att ligga ute och tävla såhär är att spela matcher, träna med spelare världen över, skapa kontakter och kolla oändligt mycket tennis. Jag är glad och framförallt tacksam över att jag kan vara i Tunisien och tävla. Har haft det jättekul hittills och ser framemot de 3 veckorna framöver. Jag älskar tennislivet!! Jag kommer hålla er uppdaterade om hur det har varit och hur det går i nästa veckas inlägg. Hörs då!!

Förkylning börjar bli en vardag!

Förra veckan skrev jag om en tennistävling som jag och Jeppe spelade i Castellon. Efter tävlingen kände jag mig helt frisk från förkylning och hosta och jag tänkte ”Yes, äntligen fri!”, men icke. Bara några dagar senare så kände jag mig täppt i näsan och nu är jag dunderförkyld, igen. Vad är grejen?? Har aldrig varit med om att en förkylning varat så länge förut, eller att bli sjuk flera gånger på raken. Känns som att jag tjatat om det här i nästan varje inlägg… Det värsta är väl egentligen inte själva förkylningen, det är att inte kunna träna fullt ut. Har fått avbryta flera träningar under det här året på grund av känningar i  halsen och i bröstet…

Nu från det ena till det andra. Den här veckan har varit som vilken annan träningsvecka som helst, mycket tennis, fys och löpning. Jag och Thomas har även planerat vilka tävlingar jag ska spela under hela sommaren och det kommer bli ”sommartourer” från mitten av maj till andra veckan i augusti. För er som inte vet vad sommartourer är så är det elittävlingar i Sverige som går varje vecka där man spelar om prispengar. Prispengarna ligger från 10 000-20 000 kr  (beroende på vilken kategori tävlingen har) och delas upp till ettan, tvåan och treorna. Se bild nedan—>

Sommaren kommer alltså att bestå av endast sommartourer och det som återstår av planeringen är att lösa boende på bästa, billiga sätt. Det är en ekonomisk fråga och den svåraste biten såklart. Att planera tävlingar är lätt men när det kommer till ekonomin så krävs det att försöka lösa det så billigt som möjligt för att få det att gå runt med boende, resa, anmälningsavgifter och matkostnader. Förra året bodde jag, jeppe och Thomas i Jeppes van under hela sommaren, då jag och jeppe låg i bakre delen av bilen och Thomas låg i framsätet som en kringla. Som tur var så var det varmt förra sommaren så Thomas kunde dra ner fönsterrutan och sträcka ut benen genom fönstret under natten. Såhär i efterhand är det en rolig berättelse men just där och då var det långt ifrån kul. Vi har ju inte tennissveriges bästa budget så det gäller att vrida och vända på varenda krona. 

Det som händer nu innan sommaren är att jag ska försöka åka till Tunisien nån gång under april på 4 future-tävlingar (lägsta proffnivån) där det är 15 000 dollar i prispengar. Det kanske låter mycket men dessa prispengar delas upp till varje spelare som är med i lottningen, förutom i kvalet, och därför blir det inte alls mycket kvar. Vinnaren kanske får runt 1500 dollar och de prispengarna går åt att betala flyg, hotell, transport och anmälningsavgift. På den nivån går man inte direkt plus på att vinna en hel tävling mer än att man bara går runt på det. Ska du tjäna pengar, utöver levnadskostnader som tennisspelare krävs det att ligga runt 200 i världen och uppåt. Såklart är vägen dit extremt lång och kräver otroligt mycket matcher, tävlingar och erfarenheter. 

Lite från ett styrkepass… Komplex styrkeövning med skivstång!

Draken!
Utfallssteg!
Rodd!
Liggande rotationer med tennisboll!

Nu gäller det bara att hålla huvudet högt och att inte låta en förkylning dra ner mig och stoppa den flitiga träningen jag haft i några veckor. Jag ser istället väldigt mycket fram emot det som komma skall och det känns skönt att ha ett preliminärt schema fixat fram till augusti med massor av turneringar. Nu laddar jag inför Tunisien och sen är det nästan sommar. Tiden går fort och det är inget nytt, nästan lite för fort tycker jag. Vi höres nästa vecka igen, ha det bäst!! 

Tennisprioritering!

Hejsan! Idag är det lördag den 16:e mars och jag känner mig helt återställd från maran och den tuffa träningen vi haft efteråt och fram till nu. Jag har en känsla av att jag är lätt och pigg i kroppen och att orken är på topp igen, efter nästan tre hela månader, äntligen!! Har denna vecka spelat en tennisturnering och just i denna stund sitter jag och kollar på Jeppe som spelar match i samma turnering, fast för herrar såklart.

I måndags började alltså en tennistävling i Castellon (3 h bort med bil) och jag spelade då första omgången i tävlingen. Tyvär blev det förlust efter en tight match som höll på i 2 h och 30 min. Riktigt surt och tråkigt med tanke på de små marginalerna som skilde. Match betyder ju allt, det är det som är kul med tennis och det känns alltid så sjukt tungt med förlust, som det såklart ska vara om man håller på med en idrott. Men nu är det bara hem och på’t igen efter att Jeppe är klar med tävlingen.

Under tävlingen har vi bott i en lägenhet i Valencia som vi fått lånat av hemmaklubbens ägare Fernando. En lyxig lägenhet med utsikt över Levante UDs fotbollsarena. Bild över utsikten ser ni här nedanför. Vi fick pendla varje dag till tävlingen då Valencia ligger en och en halv timme bort från Castellon. Men vi valde hellre att pendla fram och tillbaka än att bo i bilen som vi annars brukar göra under tävlingar. 

Utsikt från balkongen mitt under en match 😀

Den här veckan och några veckor framåt kommer se rätt lika ut. Det blir en träningsperiod med mycket tennis, fys och löpning för att vara i bra form när jag och jeppe sedan ska åka och tävla flera veckor i rad i april. Som det ser ut nu så har jag inga lopp inplanerade på ett tag framöver, förutom i början av augusti då jag och Thomas förhoppningsvis ska springa ett ultramaraton. Men det är ett bra tag kvar dit. 🙂 Det har varit hyfsat mycket löpning den senaste tiden inför maran så nu är det mer fokus på tennisen. Såklart att jag vill göra båda hela tiden och jag önskar att jag kunde springa fler lopp än vad jag har gjort men det är svårt att hinna med allt när båda två kräver mycket tid och fokus. Prioritering nummer 1 är ju tennisen eftersom att jag är en tennisspelare på heltid och min tid är ”inne” nu. Men det bästa med löpning är att man kan springa lopp tills man egentligen ska ner till graven, det finns ingen tid som är begränsad. Jag kommer kunna ta upp löpningen när jag vill, hur gammal jag än är!! 😀



Några bilder från träningarna under veckan:)
Hiking med viktväst och en fin utsikt från toppen!!

Nästa vecka hoppas jag på att jag har lite mer att bjuda på och förhoppningsvis har det hänt lite mer. Ni får ha en fortsatt trevlig helg med mer aktivitet och löpning, trots det slaskiga vädret i Sverige, håll ut!!! Jag avslutar med ett quote som ligger mig varmt om hjärtat:

“You don’t stop running because you get old, you get old because you stop running”

Post maraton!

 Idag är det onsdag den 6:e mars och det har gått två och en halv vecka sedan maratonet. Det har även gått två veckor sedan vi hördes sist. Tog det lugnt i två hela dagar efter maratonet och började spela tennis redan dag tre. Från att ha känt mig helt förstörd efter loppet och tänkt att det skulle ta minst två veckor att komma tillbaka igen, till att stå på tennisbanan tre dagar efter och känna sig hyfsat fräsch, var kanske inte helt optimalt. 

Såhär i efterhand känner jag att det kanske hade varit smartare att vila ytligare några dagar efter loppet. Just för att låta kroppen återställa sig helt och vara någorlunda fräsch innan jag satte igång. Vad Thomas har berättat är att det i alla fall tar minst en vecka innan kroppen har återhämtat sig helt. Men för mig som är van att träna flera timmar om dagen så känns två hela dagar utan någon som helst aktivitet väldigt segt. Jag blev direkt väldigt ivrig och ville börja träna alldeles för snabbt, trots att jag visste att det vore bättre att vila och att inte stressa. Jag borde ha lärt mig vid det här laget då jag gjorde exakt samma misstag efter mitt första halvmaraton och bara tog en vilodag innan jag stod på tennisbanan igen. Vilket resulterade till att jag efter två dagar nästan gick in i väggen under en tennisträning och låg liggandes hemma i flera dagar. Ett helt maraton som är dubbelt så långt och kanske fem gånger jobbigare på alla sätt, borde jag ha förstått att i alla fall en veckas vila vore bra. Men min träningshjärna tog över och jag ville klättra på väggarna för att jag inte hade någon träning inplanerad. 

Efter de två vilodagarna började vi successivt öka träningstimmarna för varje dag. Började med 1 h tennis dag 1 och 2 och sedan var vi nästan igång på det vanliga schemat som består av 2-4 h tennis plus ett fyspass om dagen. Jag tränade på bra i ungefär 6 dagar i sträck innan jag var tvungen att ta ytligare 1 vilodag då jag inte hade nånting kvar. Såklart blev jag sjuk direkt när jag vilade och lät kroppen slappna av… Förmodligen sprang jag maratonet med nån bakterie i kroppen som gjorde att sjukdomen bröt ut när jag väl tog det lugnt. 

Innan ett gott gympass!:)

Det har varit otroligt segt att komma tillbaka och känna sig stark efter så mycket sjukdomar detta året. Känns som att jag varit småsjuk nästan varenda dag ända sedan jag kom tillbaka till Spanien efter två veckors ledighet i Sverige över jul och nyår. Motivationen har inte varit på topp alla dagar och frustrationen över att inte kunna träna för fullt är ett faktum. 

Det som händer härnäst är iallafall en tennisturnering i Castellon (3 h från oss med bil) som börjar nu på söndag. Den här veckan blir det att förbereda sig inför den så gott det går med mer tennis och lite mindre löpning och fys. De veckor som jag har tennistävling eller lopp känns alltid lite speciella och extra roliga. Jag älskar att tävla och blir så peppad av tanken på att snart få spela match. Allt blir lite lättare, fysen känns lättare, löpningen känns lättare och tennisträningarna känns lättare. Det är bara win win när det är tävlingar som står på schemat. Hörs igen efter nästa tävling!!

Vattenpaus under tennisträningen:)
In action!!


Premiärmaraton!


I söndags var alltså dagen då jag sprang mitt första maraton. Kan börja med att säga att det var det värsta jag gjort i hela mitt liv, i träningsform. Finns dock inget som toppar känslan när man springer över mållinjen och precis har klarat av 42 kilometer i ett svep, den är stark och så jädra cool. Att springa ett maraton är något som alla någon gång i sitt liv borde göra. Det är en utmaning och en smärta som inte går att förstå förrän du är där, men en upplevelse man aldrig glömmer. 

När vi väl stod där innan starten bland 13 000 andra människor och det bara var några minuter kvar var det rätt splittrade känslor. Nervositeten var inte så hög som jag trodde den skulle vara, kanske för att jag inte hade några höga förväntningar, men mest spänd var jag över att inte ta mig runt hela utan att stanna, något jag inte ville göra. När loppet väl började och vi hade sprungit de första 4 kilometrarna tänkte jag direkt ”men det här går väl bra, jag ska under 4 timmar” haha… Det ändrades efter bara ett par kilometer kan jag lova. Insåg efter första milen att det skulle bli riktigt tufft att ens klara hela loppet utan att stanna nån gång. Första milen var den klart lättaste och den flöt på bra utan några känningar i musklerna, förutom skavsåren mellan låren som satt som en smäck redan efter 5 kilometer. Andra milen kändes utan tvekan dubbelt så jobbig och dubbelt så lång. ”Hur ska detta gå?? Jag har inte ens sprungit halva loppet och det känns såhär jobbigt nu?? Det är över halva loppet kvar??” var det enda jag hade i mitt huvud och det bådade inte gott inför de 2,2 milen som var kvar. Jag hade skavsår mellan låren och i armhålorna som brände i varje steg jag tog och ett huvud som var långt ifrån positivt. Vid 29 kilometer sa jag till Thomas och Jeppe att jag var så nära på att ge upp med en röst nära till gråt. Men det enda jag fick tillbaka var ”nej kom igen nu jullan, det är snart bara 1 mil kvar”. Vadå ”Snart bara en mil kvar”?? Det är ju alldeles för långt för att börja räkna ner kilometrarna. Hur skulle jag stå ut med detta… Det gjorde ont exakt överallt i kroppen och samtidigt kändes det som att det var så fruktansvärt långt kvar. Men jag kan med handen på hjärtat säga att det enda som gjorde att jag fortsatte springa var att ifall jag skulle ge upp eller börja gå så hade jag varit otroligt besviken på mig själv efteråt. Hur ont det än gjorde skulle jag ta mig i mål joggandes, om jag så skulle dö på kuppen.

Vi passerade 32 kilometer och där brukar de flesta ovana löpare ”gå in i väggen”, börja krampa och börja gå, så jag var lite pirrig över hur det skulle vara för mig. Men det gick bra, jag kände inte att jag var nära till kramp, utan det var bara trötta och mörbultade muskler som ville stanna för 2 mil sedan. Jag började flåsa mer och högre trots att vi sprang långsammare och långsammare som det kändes. Thomas pushade och sa ”håll ut till 35 kilometer, då kommer det kännas lättare”. Vi passerade 35:an men inte f*n blev det lättare nånstans för det. 7 KILOMETER KVAR. Det gick ju inte heller att börja räkna ner, det kändes också som att det var så långt kvar och jag hade hjärtat i halsgropen. Det skrek i kroppen och det hela gjorde det inte lättare när Jeppe som var bredvid mig såg pigg och lätt ut som en fjäder och Thomas som sprang och hämtade vatten och sportdryck till oss vid varje station som den vesslan han är. Ska tillägga att jag inte hade några hörlurar och inte lyssnade på musik för att jag var för trött för att hålla i mobilen. På nåt sätt lyckades jag bita ihop och hålla ut, det var i stort sätt bara pannben den sista milen då jag verkligen inte hade någonting kvar. Jag tänkte ”det var ingen som sa att det här skulle vara lätt” och lunkade på. 

De sista 4 kilometrarna var de klart värsta under hela loppet. Varje kilometer kändes bara längre och längre och som att jag aldrig kom fram. Efter ett jäkla krigande passerade jag och Jeppe mål hand i hand med en tid på 4:17:30 h. Kommer aldrig glömma hur det kändes att komma i mål efter så många kilometer som jag inte ens var tränad inför. Ville endast falla ihop på backen och helst bli buren tillbaka till hotellrummet utan att behöva ta ett steg till. Det gick ju inte att gå, det gjorde ont precis överallt i kroppen och jag förstod inte hur det så snabbt kunde vända på bara någon sekund. Det är fascinerande hur man springer där sista metrarna och direkt efter man passerat mållinjen så är det som att allt bara vänder på en gång. Som att huvudet har sagt åt kroppen att inte känna smärtan eller tröttheten förrän man passerat mållinjen. Wow, det är galet. 

Ni vet den där känslan när du har sprungit så långt att du får skavsår mellan låren, i armhålorna och blodblåsor under fötterna så du inte ens kan duscha? När det värker så mycket i musklerna att du måste be någon annan att ta av dig dina kläder? När du ska gå på toa och får hålla i dig i handfatet när du sakta ska böja dig ner till toasitsen för att det bränner i låren av träningsvärk? Eller när byxorna fastnar i skavsåren så att skorporna dras bort från huden? Om ni inte vet eller har upplevt den känslan så gör det. Jag önskar att alla sprang ett maraton nån gång bara för att få känna den känslan även fast den är outhärdlig. Det som också är fascinerande är ändå att känlsan är fantastisk på samma gång. Du kommer känna dig som en krigare och vara stolt över att du har tagit dig igenom en HEL mara. Hur stort är inte det?? Det spelar ingen roll vilken nivå man är på, maraton är för alla. 

Det jag just skrivit kanske låter som att det var en mardröm och något jag aldrig skulle vilja göra igen. Men så är inte riktigt fallet. Såklart att 42 kilometer inte är någon lek och det krävs otroligt mycket av ens kropp, ett bra pannben och ett jäkla mod skulle jag säga. Man måste vara modig och våga. Våga testa, våga känna smärtan och låta det göra ont, det är inte farligt. Träningsvärk är temporärt, det går över. Sen är det en bra idé att träna flitigt inför ett maraton om man tänkt springa ett, det gjorde inte jag. Jag hade som längst sprungit 21 km innan och hela januari låg jag hemma sjuk så jag kunde inte förbereda mig så mycket med löpningen heller. Var dessutom också sliten från tennisen då både jag och jeppe hade kört en rätt tung träningsperiod efter att jag blev frisk. 

Jag älskar att ta ut mig själv. Jag älskar att känna den där känslan av att vara så trött så att det är jobbigt att stå upp. Och det fick jag uppleva trots att jag inte var nöjd med min tid. Men i slutändan handlar det bara om att man faktiskt gjorde det, att man tog sig runt hela vägen.