Spontan-anmäld till maraton!

Idag är det onsdag och det var tänkt att jag skulle springa mitt första maraton nästa söndag den 24:de, men icke sa Nicke. Thomas skulle ha anmält sig till maraton i Castellón de la Plana men hade en lista på spanska maraton och råkade anmäla sig till fel och det blev i Sevilla redan nu på söndag istället.

Eftersom Thomas redan var anmäld till Sevilla och det inte gick att få pengarna tillbaka så anmälde jag mig också till samma lopp. Shiiiit!! Kände direkt hur stressen steg i kroppen av nervositet och en liten klump i magen tog plats. Var ju helt inställd på att jag skulle springa om cirka två veckor vilket kändes skönt så jag hade lite tid att förbereda mig. Det är inte alltid lätt att ställa om sig efter att ha planerat och lagt upp ett träningsschema för de två sista veckorna innan löparkalaset ska ske, och att det sedan blir ändrade planer. Men eftersom att jag har en tränare som är spontan och påhittig så vet man egentligen aldrig vad som komma skall och man får vara med om en hel del äventyr. Just nu finns det inte direkt några valmöjligheter så det är bara ställa om och gå in i beastmode och ladda den här veckan. Jag gillar ändå när det händer lite saker i vardagen, när saker blir spontana och att göra det bästa utav situationen. Jag får en kick i livet utav det.

Från en joggtur med viktväst uppe i bergen:)

Är otroligt nyfiken och spänd inför maran, ska bli riktigt kul att se hur det kommer gå och hur sliten jag kommer vara efteråt. Nästa vecka kommer jag uppdatera hur det har gått , hur det kändes och ifall det var som förväntat. Vi hörs då!!

Varför springa långt?

Hej! Det är en del som ifrågasatt varför jag springer så långt och om det verkligen är bra för mig som är tennisspelare. ”Ska inte du vara snabb och explosiv?”, ”Blir du inte tung och seg i benen på banan?”, ”Är det inte lätt att bli skadad när du springer så långt?”. Så kan det många gånger låta och därför tänkte jag att detta blogginlägg ska handla om varför jag springer längre distanser och till vilken nytta.

Eftersom min tennistränare (Thomas Alm, bloggens konung) är maratonlöpare så är det givet att jag fått upp ögonen för löpningen ännu mer än jag hade innan. Jag har på senare tid många gånger hängt på honom på hans dagliga löprunda som är 16 km lång, ibland även längre. I början kändes denna sträcka galet lång och jag var väldigt skeptiskt om jag skulle fixa att springa 16 km och sen ställa mig på tennisbanan efteråt och klara av att prestera och vara 100 procent igång. Men eftersom tempot vi springer i är runt 5:30-6 minuters fart så upplever jag inte att jag blir särskilt trött och sliten i musklerna efteråt. Nu upplever jag nästan att denna sträcka börjar bli kort och att jag ska ut på en mysjogg. Lite sjukt att det gått så snabbt från att ha tyckt att 16 km kändes som ett långt evigt lidande i början, till en relativt kort, skön och mysig runda.

Missförstå mig inte, 16 km är fortfarande inte kort och lätt, speciellt inte om man gör det varje dag. Det har gått fort framåt för mig och alla kan såklart inte ha den utvecklingskurvan jag har haft. Anledningen till att jag har kunnat öka min dos löpning snabbt på en kort tid är att min tennistränare även är löpcoach och har gått igenom saker som hållning, stegfrekvens, teknik och armpendling, mm. Allt för att jag inte ska bli skadad.

Den största anledningen till att jag springer så ”långt” är för det första för att jag mår bra utav det, men framförallt för att det gör att jag känner mig starkare mentalt än mina konkurrenter. Jag känner mig även oftast lättare i kroppen efter att ha sprungit ett par kilometer. Många kan uppleva att det borde vara eller är tvärtom, speciellt många tennisspelare. De brukar känna sig klumpigare, långsammare och svagare i kroppen efter att ha sprungit så långt. Men faktum är att jag känner mig lättare, snabbare och mentalt mycket starkare som jag skrev tidigare. För mig är det väldigt viktigt att jag har ett mentalt försprång och att jag känner att jag skulle kunna springa åttor runt min motståndare på banan.

Såklart skulle jag inte springa så långt och så mycket ifall det var skadligt för min tennis. Har tidigare haft problem med mina knän och inte kunnat träna så mycket i perioder men så fort jag började springa mer har de blivit väldigt mycket bättre och har numera även sprungit i förebyggande syfte. Jag tror verkligen att detta är individuellt och långdistanslöpning passar såklart inte alla tennisspelare, men för mig passar det perfekt och jag känner verkligen att jag har hittat en grej förutom tennisen som gör livet lite bättre.

En annan sak med löpning är att det är otroligt bekvämt och lättsamt. Det behövs inte alls mycket utrusning och träningen börjar direkt utanför min dörr. Tennis är mycket mer högintensivt och kräver därför ett helt annat fokus och att du är extremt mycket på tårna när du spelar. Det är mycket lättare att bara ta på sig löparskorna när man är lite seg och sticka ut på en löparrunda, än att packa ner alla tennisgrejer och leta upp en partner att träna med och en tennisbana att spela på. I löpning är du inte beroende av andra och behöver heller inte planera dina pass efter några öppettider i en tennishall.

Det sista men absolut inte minsta är att jag blir glad av att springa och det ger mig energi. Jag känner mig som en Queen när jag springer och när jag väl är igång vill jag helst inte sluta. Jag njuter på riktigt av att springa där ute och låta tankarna släppas fria.

Under en löprunda över bergen med havsutsikt. 🙂
Löpningen hjälper min tennis!

Mitt första maraton som inte blev av


I söndags skulle jag ha sprungit den sjätte upplagan av Murcia maraton, i Spaniens sjunde största stad, bara en och en halvtimmes bilfärd från där vi bor. Tyvärr blev jag sjuk vid nyår och förde ett krig mot klockan de senaste veckorna för att bli frisk, men lyckades inte.

När jag började inse några dagar innan maraton att det kanske inte skulle bli av kändes allt bara värdelöst och så himla tråkigt. Jag var fortfarande sjuk i halsont, hosta och täppt näsa. Hade sett fram emot loppet i flera månader och byggt upp en hel del fantasier om hur loppet skulle gå till, från start till mål. Vissa nätter hade jag till och med svårt att somna på grund av att jag var så exalterad av all längtan, jag ville verkligen inte vänta en sekund till. Detta är väl en av mina svagheter jag har, haha, men det är lite så jag är. 🙂 När jag kommer på eller har planerat in någonting jag vill eller ska göra vill jag ha det direkt. Den här väntan på att dagen ska komma gör mig galen och hela min tankekraft går åt till att tänka på det som komma skall. Känner någon igen sig eller är detta bara jag?

När maratonet inte blev av i söndags var det bara att bita i det sura äpplet och planera inför nästa lopp som går i Castellón de la Plana (Spanien) den 24:e februari. Alltså drygt tre veckor kvar, tre HELA veckor för länge, det känns ju som en evighet. Jag undrar hur det kommer vara och hur det kommer kännas i alla mina kroppsdelar under och efter loppet. Kommer jag gå in i den berömda väggen efter cirka 3,2 mil som de flesta ovana löpare gör? Kommer jag ligga där på backen och börja krampa av vätskebrist som en spigg på torra land? Kommer jag ha så mycket skavsår under mina fötter och mellan låren att de sista kilometrarna kommer ta lika lång tid som de tre första milen? Mycket frågor och funderingar jag vill ha svar på. Detta kommer bli så fantastiskt roligt och jag är så taggad så mitt hår snart faller av. En sak jag lärt mig av min coach är att inte bli för övertaggad inför tennismatcher eller inför lopp för då kan det lätt bli så att man inte har tillräckligt mycket energi kvar till slutet, det är något jag ska försöka ta med mig till loppet!

Något jag gillar med löpning är att det alltid kommer nya chanser, alltså nya lopp, precis som i tennis där det alltid kommer nya matcher året om. Inom tennisen har man som elitspelare ofta en uppbyggnadsperiod innan ett tävlingsblock, det kanske elitlöparna också har? Jag är dock ingen elitlöpare (ännu… 😉 ) så jag kan bara satsa på nästa lopp några veckor senare.

Nu ska jag ta och kurera mig i soffan med te med ingefära och honung framför en film 🙂 Vi hörs i nästa inlägg!! Ha det bäst!! 😀


Mitt första och andra halvmaraton

22 september 2018 sprang jag mitt första halvmaraton i den lilla kommunen Soria, som ligger i centrala Spanien. Nerverna innan var inte de helt bästa kan jag säga. Nervositet, illamående och flera toabesök var något som var oundvikligt. Lite överdrivet kan man tänka men att springa 21 km är ganska långt för en tennisspelare. Vi springer normalt inte så långt så det här var en rejäl utmaning för mig att ta mig an. Har aldrig tidigare sprungit så långt i ett svep så hade verkligen ingen aning om hur detta skulle gå. Men det vara bara att köra. Kanske enklare sagt än gjort men det var det jag gjorde.

Glad innan starten 🙂

Hade som taktik att ta det extremt lugnt i början så jag kunde öka allt eftersom. Det är väldigt lätt att dras med i ett för högt tempo i början när alla är supertaggade och hela stämningen är pumpad med hög musik och människor som står och hejar. Jag höll mig rätt så bra och sprang kanske lite väl långsamt i början, dock helt klart bättre det än tvärtom.

Efter första milen kändes det som att jag hade mycket kvar och jag började successivt att öka till ett högre tempo ända fram till sista kilometern där det tog stopp. Sista kilometern var ett ett evigt krigande och den kändes även som den klart längsta kilometern, det var som om den aldrig tog slut men det gjorde den såklart. När jag väl var i mål kändes det otroligt skönt men framförallt var det en cool känsla att ta sig över mållinjen. Ni vet den där känslan när man känner att ifall jag hade sprungit en enda meter till så hade jag fallit ihop av trötthet? 🙂 Älskar dock den känslan när man har kört slut på sig själv!

Nöjd efter målgång

16 dec 2018 fullföljde jag mitt andra halvmaraton i Alcoy (Spanien) och denna gång hade jag inte alls samma känslor inför loppet. Hade legat sjuk i feber veckan innan och hade därför inga nerver eller förväntningar på att jag skulle prestera en bra tid, men när jag väl stod där på startlinjen och blickade upp mot prisbordet kunde jag såklart inte låta mig själv åka hem utan ett pris (en guldsnigel). Jag sa till min tennis/löp-coach som skulle springa med mig att jag ville vinna en sådan. Han kollade på mig som att jag hade otur när jag tänkte och sa bara ”Jaja Julia, det kan du glömma”. Besviken var bara förnamnet men insåg ganska snabbt att det skulle vara omöjligt med tanke på att jag hade varit sjuk och det var löpare med som tränat flera år inför sådana här lopp.

När loppet drog igång var det jobbigt redan från första steget. Mina ben kändes dubbelt så tunga och jag förstod direkt att jag skulle få slita för att ta mig runt. Tänkte en kilometer i taget, steg för steg och att bara fortsätta gnugga, vilket jag gjorde och snart var jag inte långt ifrån mål. Min coach försökte peppa och pusha mig under hela loppet men när det var cirka två kilometer kvar bad jag honom att skruva igen kakhålet. Blev bara mer och mer irriterad på något som lät som ett tjat i mitt öra när det egentligen handlade om att jag var trött i hela kroppen. Ville endast vara i min egen bubbla och tänka på att snart vara i mål och kunna få frossa i mig mat som stod serverad på långbord efter mållinjen. Det flöt på hyfsat bra ändå och vips så var jag i mål, med en tid på 1 h 41 min, som innebar 4:49 min per km i snitt och att jag hade slagit tiden från mitt första lopp. Helt galet tänkte jag. Trodde det skulle vara omöjligt och hade inte alls förväntat mig det. Riktigt glad och nöjd var jag iaf!! 😀

Efter några dagar får min coach ett samtal av arrangören från loppet där han frågade varför vi inte kom och hämtade ut mitt pris. Tydligen hade jag vunnit min åldersgrupp och kommit sjua totalt bland alla damer. Guldsnigeln som jag hade stått och kollat på innan starten var nu min!! Det var bara att sätta sig i bilen och åka tillbaka för att hämta den. Varför är det alltid så att när man inte förväntar sig något så får man det? 😀 😀 😀

En snigel i handen är bättre än tio i skogen!

Det här är Julia Keranovic

Jag är en tjej som kommer från en liten stad i norra Sverige, men som nu bor i Spanien och spelar tennis på heltid. Förutom att spela tennis så är min nyvunna passion löpningen som inkluderar att springa en del lopp. Jag har sprungit två halv-maror och har mitt första riktiga maraton inplanerat i slutet av januari.

Som en tennis/löp bloggare tränar jag och lagar mycket mat, men reser lika mycket på olika tävlingar. På den här bloggen kommer jag skriva om min tennissatsning och hur en vanlig träningsdag kan se ut, blandat med mina lopp jag ska springa framöver. Ska bli riktigt kul att börja blogga här på Konditionsfabriken – häng med!! 😀 😀 😀

/Julia

Instagram: @juliakeeranovic

E-Mail: juliakeranovic@hotmail.com