Premiärmaraton!


I söndags var alltså dagen då jag sprang mitt första maraton. Kan börja med att säga att det var det värsta jag gjort i hela mitt liv, i träningsform. Finns dock inget som toppar känslan när man springer över mållinjen och precis har klarat av 42 kilometer i ett svep, den är stark och så jädra cool. Att springa ett maraton är något som alla någon gång i sitt liv borde göra. Det är en utmaning och en smärta som inte går att förstå förrän du är där, men en upplevelse man aldrig glömmer. 

När vi väl stod där innan starten bland 13 000 andra människor och det bara var några minuter kvar var det rätt splittrade känslor. Nervositeten var inte så hög som jag trodde den skulle vara, kanske för att jag inte hade några höga förväntningar, men mest spänd var jag över att inte ta mig runt hela utan att stanna, något jag inte ville göra. När loppet väl började och vi hade sprungit de första 4 kilometrarna tänkte jag direkt ”men det här går väl bra, jag ska under 4 timmar” haha… Det ändrades efter bara ett par kilometer kan jag lova. Insåg efter första milen att det skulle bli riktigt tufft att ens klara hela loppet utan att stanna nån gång. Första milen var den klart lättaste och den flöt på bra utan några känningar i musklerna, förutom skavsåren mellan låren som satt som en smäck redan efter 5 kilometer. Andra milen kändes utan tvekan dubbelt så jobbig och dubbelt så lång. ”Hur ska detta gå?? Jag har inte ens sprungit halva loppet och det känns såhär jobbigt nu?? Det är över halva loppet kvar??” var det enda jag hade i mitt huvud och det bådade inte gott inför de 2,2 milen som var kvar. Jag hade skavsår mellan låren och i armhålorna som brände i varje steg jag tog och ett huvud som var långt ifrån positivt. Vid 29 kilometer sa jag till Thomas och Jeppe att jag var så nära på att ge upp med en röst nära till gråt. Men det enda jag fick tillbaka var ”nej kom igen nu jullan, det är snart bara 1 mil kvar”. Vadå ”Snart bara en mil kvar”?? Det är ju alldeles för långt för att börja räkna ner kilometrarna. Hur skulle jag stå ut med detta… Det gjorde ont exakt överallt i kroppen och samtidigt kändes det som att det var så fruktansvärt långt kvar. Men jag kan med handen på hjärtat säga att det enda som gjorde att jag fortsatte springa var att ifall jag skulle ge upp eller börja gå så hade jag varit otroligt besviken på mig själv efteråt. Hur ont det än gjorde skulle jag ta mig i mål joggandes, om jag så skulle dö på kuppen.

Vi passerade 32 kilometer och där brukar de flesta ovana löpare ”gå in i väggen”, börja krampa och börja gå, så jag var lite pirrig över hur det skulle vara för mig. Men det gick bra, jag kände inte att jag var nära till kramp, utan det var bara trötta och mörbultade muskler som ville stanna för 2 mil sedan. Jag började flåsa mer och högre trots att vi sprang långsammare och långsammare som det kändes. Thomas pushade och sa ”håll ut till 35 kilometer, då kommer det kännas lättare”. Vi passerade 35:an men inte f*n blev det lättare nånstans för det. 7 KILOMETER KVAR. Det gick ju inte heller att börja räkna ner, det kändes också som att det var så långt kvar och jag hade hjärtat i halsgropen. Det skrek i kroppen och det hela gjorde det inte lättare när Jeppe som var bredvid mig såg pigg och lätt ut som en fjäder och Thomas som sprang och hämtade vatten och sportdryck till oss vid varje station som den vesslan han är. Ska tillägga att jag inte hade några hörlurar och inte lyssnade på musik för att jag var för trött för att hålla i mobilen. På nåt sätt lyckades jag bita ihop och hålla ut, det var i stort sätt bara pannben den sista milen då jag verkligen inte hade någonting kvar. Jag tänkte ”det var ingen som sa att det här skulle vara lätt” och lunkade på. 

De sista 4 kilometrarna var de klart värsta under hela loppet. Varje kilometer kändes bara längre och längre och som att jag aldrig kom fram. Efter ett jäkla krigande passerade jag och Jeppe mål hand i hand med en tid på 4:17:30 h. Kommer aldrig glömma hur det kändes att komma i mål efter så många kilometer som jag inte ens var tränad inför. Ville endast falla ihop på backen och helst bli buren tillbaka till hotellrummet utan att behöva ta ett steg till. Det gick ju inte att gå, det gjorde ont precis överallt i kroppen och jag förstod inte hur det så snabbt kunde vända på bara någon sekund. Det är fascinerande hur man springer där sista metrarna och direkt efter man passerat mållinjen så är det som att allt bara vänder på en gång. Som att huvudet har sagt åt kroppen att inte känna smärtan eller tröttheten förrän man passerat mållinjen. Wow, det är galet. 

Ni vet den där känslan när du har sprungit så långt att du får skavsår mellan låren, i armhålorna och blodblåsor under fötterna så du inte ens kan duscha? När det värker så mycket i musklerna att du måste be någon annan att ta av dig dina kläder? När du ska gå på toa och får hålla i dig i handfatet när du sakta ska böja dig ner till toasitsen för att det bränner i låren av träningsvärk? Eller när byxorna fastnar i skavsåren så att skorporna dras bort från huden? Om ni inte vet eller har upplevt den känslan så gör det. Jag önskar att alla sprang ett maraton nån gång bara för att få känna den känslan även fast den är outhärdlig. Det som också är fascinerande är ändå att känlsan är fantastisk på samma gång. Du kommer känna dig som en krigare och vara stolt över att du har tagit dig igenom en HEL mara. Hur stort är inte det?? Det spelar ingen roll vilken nivå man är på, maraton är för alla. 

Det jag just skrivit kanske låter som att det var en mardröm och något jag aldrig skulle vilja göra igen. Men så är inte riktigt fallet. Såklart att 42 kilometer inte är någon lek och det krävs otroligt mycket av ens kropp, ett bra pannben och ett jäkla mod skulle jag säga. Man måste vara modig och våga. Våga testa, våga känna smärtan och låta det göra ont, det är inte farligt. Träningsvärk är temporärt, det går över. Sen är det en bra idé att träna flitigt inför ett maraton om man tänkt springa ett, det gjorde inte jag. Jag hade som längst sprungit 21 km innan och hela januari låg jag hemma sjuk så jag kunde inte förbereda mig så mycket med löpningen heller. Var dessutom också sliten från tennisen då både jag och jeppe hade kört en rätt tung träningsperiod efter att jag blev frisk. 

Jag älskar att ta ut mig själv. Jag älskar att känna den där känslan av att vara så trött så att det är jobbigt att stå upp. Och det fick jag uppleva trots att jag inte var nöjd med min tid. Men i slutändan handlar det bara om att man faktiskt gjorde det, att man tog sig runt hela vägen.