Mitt första och andra halvmaraton

Reading Time: 4 minutes

22 september 2018 sprang jag mitt första halvmaraton i den lilla kommunen Soria, som ligger i centrala Spanien. Nerverna innan var inte de helt bästa kan jag säga. Nervositet, illamående och flera toabesök var något som var oundvikligt. Lite överdrivet kan man tänka men att springa 21 km är ganska långt för en tennisspelare. Vi springer normalt inte så långt så det här var en rejäl utmaning för mig att ta mig an. Har aldrig tidigare sprungit så långt i ett svep så hade verkligen ingen aning om hur detta skulle gå. Men det vara bara att köra. Kanske enklare sagt än gjort men det var det jag gjorde.

Glad innan starten 🙂

Hade som taktik att ta det extremt lugnt i början så jag kunde öka allt eftersom. Det är väldigt lätt att dras med i ett för högt tempo i början när alla är supertaggade och hela stämningen är pumpad med hög musik och människor som står och hejar. Jag höll mig rätt så bra och sprang kanske lite väl långsamt i början, dock helt klart bättre det än tvärtom.

Efter första milen kändes det som att jag hade mycket kvar och jag började successivt att öka till ett högre tempo ända fram till sista kilometern där det tog stopp. Sista kilometern var ett ett evigt krigande och den kändes även som den klart längsta kilometern, det var som om den aldrig tog slut men det gjorde den såklart. När jag väl var i mål kändes det otroligt skönt men framförallt var det en cool känsla att ta sig över mållinjen. Ni vet den där känslan när man känner att ifall jag hade sprungit en enda meter till så hade jag fallit ihop av trötthet? 🙂 Älskar dock den känslan när man har kört slut på sig själv!

Nöjd efter målgång

16 dec 2018 fullföljde jag mitt andra halvmaraton i Alcoy (Spanien) och denna gång hade jag inte alls samma känslor inför loppet. Hade legat sjuk i feber veckan innan och hade därför inga nerver eller förväntningar på att jag skulle prestera en bra tid, men när jag väl stod där på startlinjen och blickade upp mot prisbordet kunde jag såklart inte låta mig själv åka hem utan ett pris (en guldsnigel). Jag sa till min tennis/löp-coach som skulle springa med mig att jag ville vinna en sådan. Han kollade på mig som att jag hade otur när jag tänkte och sa bara ”Jaja Julia, det kan du glömma”. Besviken var bara förnamnet men insåg ganska snabbt att det skulle vara omöjligt med tanke på att jag hade varit sjuk och det var löpare med som tränat flera år inför sådana här lopp.

När loppet drog igång var det jobbigt redan från första steget. Mina ben kändes dubbelt så tunga och jag förstod direkt att jag skulle få slita för att ta mig runt. Tänkte en kilometer i taget, steg för steg och att bara fortsätta gnugga, vilket jag gjorde och snart var jag inte långt ifrån mål. Min coach försökte peppa och pusha mig under hela loppet men när det var cirka två kilometer kvar bad jag honom att skruva igen kakhålet. Blev bara mer och mer irriterad på något som lät som ett tjat i mitt öra när det egentligen handlade om att jag var trött i hela kroppen. Ville endast vara i min egen bubbla och tänka på att snart vara i mål och kunna få frossa i mig mat som stod serverad på långbord efter mållinjen. Det flöt på hyfsat bra ändå och vips så var jag i mål, med en tid på 1 h 41 min, som innebar 4:49 min per km i snitt och att jag hade slagit tiden från mitt första lopp. Helt galet tänkte jag. Trodde det skulle vara omöjligt och hade inte alls förväntat mig det. Riktigt glad och nöjd var jag iaf!! 😀

Efter några dagar får min coach ett samtal av arrangören från loppet där han frågade varför vi inte kom och hämtade ut mitt pris. Tydligen hade jag vunnit min åldersgrupp och kommit sjua totalt bland alla damer. Guldsnigeln som jag hade stått och kollat på innan starten var nu min!! Det var bara att sätta sig i bilen och åka tillbaka för att hämta den. Varför är det alltid så att när man inte förväntar sig något så får man det? 😀 😀 😀

En snigel i handen är bättre än tio i skogen!

Mina största misstag på lopp – #3

Reading Time: 3 minutes

I maj 2011 skulle jag ta mig an världens största ultramaraton, Comrades marathon, i Sydafrika. Jag hade börjat löpträna på sensommaren 2010 men ändå fått in några maraton och ultramaraton innan det var dags att åka till Johannesburg och sedan vidare till Durban där starten skulle gå. Comrades marathon är 89 kilometer långt och går genom drakensbergen mellan Durban och Pietermaritzburg. Vartannat år går starten i Durban och löparna springer uppför, vartannat år går löparna i mål i Durban efter ett utförslopp. 2011 var ett uppförslopp.

Man kan tycka att jag borde ha lärt mig från tidigare erfarenheter och läst igenom informationen inför Comrades, men nej. Efter att helt ha missat att det fanns en busstur längst banan man kunde ta dagen innan loppet bestämde jag mig ändå för att skaffa mig en skvätt koll och dubbelkollade när loppet började. 🙂

Kvällen innan loppet fick jag en briljant idé, att jag (eftersom loppet var så långt och så mycket uppför) skulle ladda med så mycket energi som möjligt. Middagen blev en fest då jag började med att äta merparten av de nachochips som jag och min kompis fick in tillsammans med drycken. Efter det följde en familjeportion nachos, en stor sallad, en maffig cheeseburgare med bacon, en brownie med glass och en bit cheesecake. Efter den sena middagen gick vi på bio, där jag slafsade i mig en gigantisk godispåse och en popcorn. Efter det här kalaset gick vi tillbaka till hotellrummet där jag snabbt somnade som en lite gris med matkoma. Under middagen hade en sak hänt där jag borde haft bättre omdöme. Cheeseburgaren jag fick in var lite kall och min kompis tyckte jag skulle skicka tillbaka den, men jag var som en haj som hade fått vittring på blod och lyssnade inte. Jag bara mulade i mig allt som kom i min väg.

På race morning var jag taggad till tänderna och hade lite fjärilar i magen, men var det bara fjärilar? Min tid från New York marathon året innan hade seedat mig så att jag hade en startplats i mitten av loppet och nu stod jag verkligen i mitten i den inhägnade startfållan, mitt i mitten av deltagarna så att säga, när det plötsligt började hända något. Och det gick fort. På samma gång kände jag mig illamående, fick kramp i magen, huvudvärk och min mage och mina händer började domna bort. Jag la mig ner på asfalten mitt bland alla chockade deltagare och andades djupt i hopp om att få behålla det jag hade i magen. Dessvärre till ingen nytta.

Där någonstans stod jag, mitt i mitten…

Efter några minuter kände jag att kampen var sekunder från att förloras, så jag reste mig upp och knuffade undan deltagare till höger och vänster medan jag staplande tog mig ut mot startfållans sidostaket. Väl där ropade jag till två löpare som satt på trottoarkanten vid staketet att de skulle akta sig, varpå jag slängde mig fram mellan dem och kaskadspydde ut genom stängslet. Den rödgröna sörjan sprutade ur mig och jag fortsatte tills det att jag var helt tömd, till åskådarnas häpna blickar. När jag gnuggade tårarna ur ögonen såg jag hur rester av spya hängde i staketet och hur asfalten utanför var målad av min härliga pizza.

Mina vader krampade nu något förfärligt och när starten gick några minuter senare var jag inte speciellt tuff när det vankades 89 kilometer uppför. Lyckligtvis blev det inte värre i vaderna under loppet, så jag kunde fullfölja, men bristen på vätska som nu infann sig i kroppen gjorde att jag fick kramp på alla möjliga ställen på vägen till Pietermaritzburg…

Comrades är ett fantastiskt lopp!

Jag tog mig i alla fall i mål och på slutet hade jag, kanske pga att jag hade sprungit så långsamt under den långa dagen i bergen, lite energi kvar. De sista 5 kilometrarna före målet tävlade jag (av någon anledning) med en kille och vi plockade hundratals placeringar. Sista kilometern drog jag iväg och det gick riktigt snabbt, i videon nedan ser man (ca 44 sekunder in) hur jag kommer in i bild och vänder mig om för att se om killen närmade sig. Det gjorde han inte, så det var ett race som jag vann. 🙂

Comrades Marathon 2011 from Thomas Alm on Vimeo.

Läxa efter det här loppet är i alla fall: testa inte nytt dagen innan ett lopp och ät inte kall mat.

Öka din prestation genom rätt näringsintag

Reading Time: 3 minutes

Många vill prestera på topp när det kommer till ett lopp som man tränat till under längre tid. Vi har planerat vår träning för att vara så bra som möjligt, vi har skött vår återhämtning med sömn och kost, vi har gjort vårt bästa för att vara skadefria så att vi kan träna så mycket som möjligt. Men finns det något man kan göra under loppet som kan förbättra prestationen?

En åtgärd som går ganska enkelt att åtgärda är sitt näringsintag under ett maraton. Det finns rekommendationer på att man ska dricka 0,4-0,8 liter/h under fysisk aktivitet beroende på individuella skillnader och yttre omständigheter(1). Det finns även rekommendationer på att inta kolhydrater kontinuerligt under längre fysisk aktivitet för att öka prestationen (2).

Hur stor kan då prestationsförbättring bli och hur kan ett upplägg se ut?

Inför Köpenhamn maraton 2013 så testades detta på 28 individer (3). Alla deltagare fick springa 10 km cirka 7 veckor innan loppet samt uppskatta vilken tid de skulle komma i mål på under Köpenhamn Maraton, detta för att kunna skapa två grupper som är så lika som möjligt.

En grupp fick själva sköta näringsintaget under loppet utan restriktioner och den andra gruppen skulle följa ett förutbestämt näringsintag. De som hamnade i den gruppen med ett förutbestämt näringsintag fick instruktioner om att konsumera två energigels samt 0,2 liter vatten 10-15 min innan start.

En energigel bestod av 20 gram maltodextrin och glukos, 0,02 gram natrium samt 0,03 gram koffein. Efter starten skulle deltagarna i den kontrollerade gruppen ta en energigel efter 40 min och sedan var 20nde minut för resten av loppet. När det kom till vattnet så fick de instruktioner om att dricka vid vätskestationerna och sikta på 0,75 liter per timme.

De som skulle sköta sitt näringsintag själva fick inte ta del av den kontrollerade gruppens upplägg på förhand för att minimera risken att de skulle bli påverkade.

Deltagarna fick även rapportera in hur träningen såg ut inför loppet för att se om det skulle skilja mellan grupperna. Rapporten innehöll antal km, antal pass och antal intervallpass. Dagen innan loppet så matchades en person från den kontrollerade gruppen ihop med en från den fria gruppen baserat på kön samt deras tidigare tid på 10 km, det fick maximalt skilja 1% mellan tiderna.

SCI= Den kontrollerade gruppen (scientifically based nutritional strategy)
FRE= Gruppen utan restriktioner (freely chosen nutritional strategy)

Efter loppet samlades även in data från deltagarna gällande om de hade upplevt några problem med matsmältningssystemet under loppet. Deltagarna fyllde även i vad de intagit under loppet och hur mycket.

Hur gick det?

Gruppen med kontrollerat näringsintag var i i snitt 10:55min snabbare än den fria gruppen vilket gav en förbättring på 4,7%. Ingen större skillnad kunde ses i intag av vätska men när det gällde intag av kolhydrater låg den kontrollerade gruppen på 64,7g/h jämfört med den fria gruppen som hade ett intag på 38g/h. I grafen ovan kan det utläsas att grupperna följdes åt till 21,1km då den fria gruppens prestation började att sjunka kraftigare än den kontrollerade gruppens prestation.

När det gäller symtom i kroppen under loppet var det ingen skillnad mellan grupperna. Båda grupperna hade deltagare som upplevde problem. Det fanns en korrelation mellan magproblem under loppet och tidigare historik av magproblem. Deltagarna fick gradera hur mycket de hade problem mellan 0 (inga problem) 9 (har aldrig varit värre).

Sammanfattning

Ingen skillnad mellan grupperna när det kommer till vätskeintag under ett maratonlopp vilket indikerar att det räcker att dricka efter törst. Det kan dock vara smart att se över hur många vätskekontroller som det finns under loppet och avstånden emellan stationerna.

Dock finns det en vinst i att se över sitt intag av kolhydrater under ett maratonlopp. Att försöka följa rekommendationen på 60g/h kan ge en ökad prestation under loppet. Gör en plan innan loppet och planera ditt intag.

Inte heller förefaller det vara någon ökad risk att få problem med magen eller tarmsystemet under loppet vid ett högt intag av kolhydrater men rekommendationen är att testa att få i sig kolhydrater under några löppass innan för att få en aning om hur din kropp kommer att reagera.

Mina största misstag på lopp – #4

Reading Time: 4 minutes

Efter att ha sprungit New York marathon hösten 2010 fick jag blodad tand och anmälde mig till alla möjliga lopp, ett av dem var nattloppet Ursvik ultra, som gick av stapeln en lördag i mars 2011 klockan 00:00.

Jag hade aldrig sprungit längre än maraton (42,2 km) och skulle nu ge mig på att springa 75 (5×15) km på den tuffa Ursvik extreme banan mitt i natten. Jag tog tunnelbanan till Hallonbergen och gick ner till Ursvik och bytte om till löparkläder, mina nya löparskor med dobbar och pannlampa.

Ursviks 15 km spår är kuperat och tufft, men jag hade min vana trogen inte läst någonting om loppet mer än distansen och att det var fem varv i ett spår. Någon hade även sagt till mig att det skulle vara isigt och mörkt på sina ställen vilket hade fått mig att köpa skor för vinterbruk och en pannlampa. Anyway, hur svårt kunde det vara?

Starten gick och jag insåg snabbt att ”isigt och mörkt på sina ställen” var en underdrift. På många ställen var det halt och på vissa ställen var det blankis, men det skötte mina skor som gav mig grymt bra fäste. Ljuset däremot, det var en annan historia… Ganska snabbt efter starten var det partier helt utan elljus, med endast små reflexer på träden så att man kunde följa banan, förutsatt att man hade en bra pannlampa. Det hade inte jag.

Starten ett annat år…

Min pannlampa var svinbillig och det ljus som hade lyst upp mitt vardagsrum så fint när jag testade den hemma fungerade inte alls i Ursviks motionsspår mitt i natten. Jag var tvungen att hänga på andra löpare som kunde lysa åt mig vilket gjorde att tempot blev ryckigt, ibland för långsamt och ibland för snabbt. Ett tag hittade jag ändå en kille och en tjej som höll ett lagom tempo och hängde på dem. Under ett parti ungefär mitt på varv tre var det becksvart och jag såg inte för fem öre var jag satte fötterna. Då hände det plötsligt. Ett av mina steg med vänster fot höll på att få mig att ramla, vilket fick mig att parera och ta ett steg längre ut åt sidan med höger fot. Jag halkade till på en sten och trampade snett. Rejält snett.

Skaffa en bra pannlampa om du ska springa i svenska skogar på vintern!

Ljudet som ekade mellan träden var oroväckande, det knakade till i min fotled och jag skrek till när jag handlöst föll ut i mossan och landade illa på rumpan och höger höft, så illa att jag fick stora blåmärken över höger sida och rumpa, höft och rygg som var plaskvåta efter att jag hade glidit ner genom en tunn is och i en vattenpöl. Blåmärken var dock någonting jag oroade mig minst för i det här läget, min fot svullnade snabbt upp och det gjorde så ont att jag trodde att jag skulle spy. Mina följeslagare stannade och frågade om jag behövde hjälp, men jag sa åt dem att jag bara behövde vila en stund så skulle det bli bra. De verkade skeptiska men efter att jag stått på mig försvann de bort i mörkret.

När jag hade tyckt synd om mig själv en stund knöt jag skon så hårt jag kunde och linkade långsamt iväg i spåret. På ett ställe fanns det en väg som man sprang på en liten bit och när jag väl hade kommit dit hade jag fått upp något som kunde liknas vid ett löpsteg (nåja). Jag haltade vidare på vägen, och efter att det illamående jag känt varje gång jag satte ned foten började försvinna då foten hade börjat domna kunde jag snart jogga på hyfsat igen.

Vid de två sista varvningarna åt jag massor av gott (Ursvik ultra är ett jättebra lopp) och klämde i mig smärtstillande. När jag kom i mål efter en evighet duschade jag inte, utan tog mina saker och gick upp till tunnelbanan, sargad och halvdöd, och åkte hem. När jag kom hem duschade jag och somnade direkt men vaknade efter ett par timmar med en enorm smärta i min högra fot som nu hade svällt upp som en ballong. Jag skulle jobba som tennistränare i fem timmar på söndagen och efter att jag hade tagit ut sulan ur höger sko och pressat ordentligt fick jag ner foten någorlunda i min känga och tog mig till tennishallen för jobb. Inte min bästa eftermiddag på tennisbanan direkt… 😀

Sensmoral: Läs igenom all information om det lopp du ska springa innan och förbered dig ordentligt.

Det här är Julia Keranovic

Reading Time: < 1 minute

Jag är en tjej som kommer från en liten stad i norra Sverige, men som nu bor i Spanien och spelar tennis på heltid. Förutom att spela tennis så är min nyvunna passion löpningen som inkluderar att springa en del lopp. Jag har sprungit två halv-maror och har mitt första riktiga maraton inplanerat i slutet av januari.

Som en tennis/löp bloggare tränar jag och lagar mycket mat, men reser lika mycket på olika tävlingar. På den här bloggen kommer jag skriva om min tennissatsning och hur en vanlig träningsdag kan se ut, blandat med mina lopp jag ska springa framöver. Ska bli riktigt kul att börja blogga här på Konditionsfabriken – häng med!! 😀 😀 😀

/Julia

Instagram: @juliakeeranovic

E-Mail: juliakeranovic@hotmail.com