Mina största misstag på lopp – #1

Förstaplatsen på min lilla topp(?)lista är tagen från 2015, då jag fick för mig att jag skulle springa längre än jag någonsin gjort. Jag anmälde mig till Vol State, ett 500 km långt lopp genom Tennessee, som hålls i juli, då det är som allra varmast där.

Jag hade rekryterat min kompis Frida som support och började planera inför resan. Anledningen till att jag skriver att jag planerade inför resan och inte inför loppet är att det var just det jag gjorde. Planera för resan. Frida hade aldrig varit i USA, så det var självklart för mig att hon skulle se New York när vi ändå var där. Jag planerade in vad vi skulle se, bokade hotell, bokade flyg till både New York och vidare till Tennessee, samt ett antal Crossfitboxar som vi skulle besöka, både i NY och i Tennessee, eftersom Frida är en CF-människa. Loppet då? 500 km genom värmen i Tennessee, på stekheta vägar, det hade jag tänkt ta på uppstuds. Nemas problemas.

Månaden innan loppet hade ett antal instruktioner skickats ut inför loppet. Frida hade även hon fått de e-mail som skickades ut från legendariska race directorn Lazarus Lake och när det började närma sig avresa var hon lite nervös för hur det hela skulle gå, så hon gick igenom vilka städer jag skulle passera igenom under loppet, hur långt det var mellan dem och vilka etapper som var rimliga att klara av varje dag. Det kändes som tillräcklig planering för mig.

Vi spenderade några härliga dagar i NY innan vi åkte vidare till den amerikanska södern och 40+ grader, strålande sol och 100% luftfuktighet. Kvällen innan loppet åt alla löpare middag i en restaurang med stor buffé, vid vilken vi träffade ultrastjärnan Johan Steene, som vi hade turen att få äta middag med. Ett av tipsen vi fick av Johan var att om vi hade tänkt stanna på hotell och sova under loppets gång (10 dagars maxgräns att ta sig loppets 500 km, eventuella stopp planerar och organiserar löparen själv tillsammans med sin support) så skulle vi inte stanna över natten. Istället skulle jag springa från starten 08:00 på fredagen genom första dagen och natten och sedan ta in på hotell på dagen under lördagen, allt för att undvika den extrema värmen och asfalten som man kunde steka ägg på. Senare på kvällen påminde Frida mig om Johans tips, men det var inget jag hade tänkt följa. Jag hade givetvis stor respekt för Johans kunskaper, men jag tycker ju om barkaka i värmen så jag skulle springa på dagtid och njuta av solen.

På fredagen gick starten och jag var lika glad som övriga löpare när vi påbörjade vår lilla löptur. Första dagen gick bra och även andra dagen. Visst var det varmt, men ändå härligt att vara ute på äventyr! Av de totalt ca 100 anmälda låg jag topp-10 till en början och kände mig stark, trots att jag hade börjat få rejäla skavsår. Dag fyra såg det värre ut. De första 2 milen gick det framåt, men någonstans under mil 3 började jag få rejält ont i mina stortår. Jag tog av mig strumpor och skor vid vägkanten och såg att båda mina stortånaglar hade lossnat och det var blod överallt. När jag väl vinglat fram till min support bytte jag strumpor och klippte sönder skorna.

Nöden har ingen lag

Förutom mina slaktade stortår hade jag nu också börjat få värmeslag. Solen sken från klarblå himmel och det blåste nada, asfalten dallrade så att säga när jag tog mig framåt. Efter ungefär 3 mil träffade jag Frida igen. Nu hade vi båda kraftig huvudvärk och var nära att spy. Jag sa till Frida att jag var ok och att hon skulle åka fram till nästa stad ca 21 km längre fram och att vi skulle ses där. När den röda Chevrolet vi hade hyrt lämnade mig ensam vid motorvägskanten insåg jag att det nog var ett misstag att bara ta med mig en halvliter vatten i en flaska och ingenting annat. Efter bara några km hade jag druckit upp vattnet och efter ytterligare några km spydde jag som en räv. Jag fortsatte min jogg framåt, men det var med tom tank. Nu var jag inte tuff.

Aningen sliten

Det tog mig fem timmar att ta mig de 21 km jag behövde tillryggalägga för att komma fram till staden där Frida och bilen var, med en utslagen Frida i baksätet. Frågan är om jag hade tagit mig fram till staden om inte en annan löpares support hade kommit åkandes förbi mig, stoppat mig, baddat mitt huvud med is och gett mig massor av Coca-cola? Jag tror inte det. Det blev en lång paus med pizza innan jag fortsatte den sista biten för dagen. Efter denna nästan livshotande sträcka ändrade vi taktik och sov på hotell på dagarna istället för på nätterna.

Natten till dag 5 träffade jag TJ Dailey och hans brorsa och support Trent och jag och TJ sprang resten av vägen tillsammans. Jag kom fram till målet efter 6 dagar, 17 timmar och 29 minuter, vilket betydde 7a i min klass och 18 totalt. Placeringen var dock inte något jag brydde mig om när jag korsade mållinjen, jag var bara glad att ha lyckats fullfölja.

Vad lär man sig av detta då? Att planera långa lopp noggrant och ta emot råd man får av legendariska ultralöpare!

Fr.v: TJs chef som kom och tittade sista biten, TJ, jag, Frida och Trent.