Mina största misstag på lopp – #2

Reading Time: 5 minutes

I augusti varje år går det tuffa loppet Trans Scania av stapeln. Trans Scania är ett ultramaraton som springs mestadels i terräng och är 246 km långt. Starten går längst ut på långa bryggan i Bjärred, löparna tar sig sedan till vattnet på östkusten och sedan tillbaka till målet inne i Lund. Loppet är självsupportat, dvs att man bär med sig allt man behöver alternativt har en följebil som transporterar utrustning, mat, dryck och kommer med allmän stöttning längst vägen. 2013 hade jag med mig Johan som support, jag kände mig stark och i bra form och vi åkte ner till Skåne med stora förhoppningar. På vägen till Skåne fick jag höra att Johan var en aning skeptisk till min planeringsförmåga, något som jag var oförstående till då. I efterhand förstår jag det bättre…

Långa bryggan i Bjärred, starten för Trans Scania

Jag hade fått order om att skriva ut och ta med mig kartor till loppet, kartor som gick att skriva ut från loppets hemsida i ett trettiotal A4. Packen med kartor togs fram inför starten och vi gick igenom ungefär var Johan skulle stå och vänta på mig längst vägen, så att jag kunde äta och dricka det vi hade handlat (massor av chips, bullar, godis och läsk) och lagt i bilens baklucka. Det här var en väldigt seriös planering i mina ögon, jag brukade mest bara dyka upp och springa. När loppet hade kommit igång och jag hade kommit till det andra stället vi hade bestämt träff på fick jag nog. Inga mer kartor för mig. Nu blev det istället en snabb genomgång vid varje stopp, medan jag åt och drack visade Johan på den aktuella kartan och berättade var jag skulle till nästa möte. Loppet gick trots allt till viss del på vägar men framför allt på den orangemarkerade Skåneleden, så hur svårt kunde det vara att hitta rätt?

Allt gick bra fram till vändningen, förutom de sedvanliga skavsår och krämpor som man känner under ett ultramaraton, men på vägen tillbaka började det gå snett. Jag har ett obefintligt lokalsinne, så jag känner väldigt sällan igen mig om jag har varit på ett ställe bara en gång tidigare och så även den här gången. Vägen tillbaka blev ungefär som vägen ut hade varit, med Johan som visade kartor och berättade var jag skulle. Loppet börjar en fredagsmorgon och natten till lördagen hade jag stannat och sovit några timmar, men jag fungerar inte bra på lite sömn så på lördagseftermiddagen var jag riktigt slirig. Johan märkte givetvis detta och försökte få mig att ta med mig en karta när jag sprang en av sträckorna men jag vägrade. Jag hade bestämt mig för att klara loppet utan karta.

Bansträckningen tar alltså löparna genom Sverige och bland annat förbi lilla Sövde och Sövdesjön. Vi bestämde att vi skulle träffas på parkeringen vid Sövdesjön, en sträcka med en liten del på Skåneleden och mycket av sträckan på vägar. Jag joggade iväg och kände mig pigg, men fick en svacka mentalt efter bara någon km. Som tur var såg jag en orange markering och sprang upp i skogen. Efter att ha hittat leden fick jag en kick, jag var fortfarande seg i huvudet, men kroppen var fräschare än på många timmar.

Just den här sträckan var inte så lång, bara några km, så jag borde ha förstått att någonting var fel när jag hade sprungit i över en timme, men jag var alldeles för trög i skallen för att reflektera över det. Täckningen var dålig, så jag och Johan fick inte tag på varandra via mobiltelefonerna, istället sprang jag bara på i förhoppning om att vara framme vilken sekund som helst, och till slut kom jag fram till en sjö. Yes! I samma veva som jag kom fram till sjön fick jag mobiltäckning igen och ringde Johan och frågade var han var eftersom jag inte kände igen mig. Vi dividerade ett tag tills det att vi kom på var jag var någonstans. Det visade sig att vi inte var vid samma sjö… Jag hade sprungit söderut och istället för Sövdesjön hade jag kommit till Krageholmssjön, som låg ungefär 25 km söder om loppets rutt. Ridå. All min energi försvann, jag frös och var inte alls sugen på att springa vidare, men efter att ha stått och svurit för mig själv i några minuter tog jag mig i kragen och vände långsamt tillbaka.

De röda markeringarna är var Skåneleden går, den gula var jag vände på min lilla omväg…

På min väg norrut kände jag hur det började bli kallare och insåg att det snart skulle bli mörkt. I den skånska skogen mitt ute i ingenstans blir det väldigt mörkt. Jag fick panik och försökte springa fort, men mitt max var inte snabbt med de tomma energidepåer jag nu hade och min hjärna var på väg att lägga av. Jag kom i alla fall till slut tillbaka till den plats där jag felaktigt hade sprungit söderut och tog mig bort från Skåneleden och ut på den väg som förhoppningsvis skulle leda mig till Sövdesjön. Nu var jag rejält svajig mentalt och började se i syne. Det sista jag minns var att jag stannade mitt på en väg med hjärtat i halsgropen då en gigantisk anakonda hade legat över vägen, en orm som naturligtvis var en synvilla. Sättet jag kom på att det var en synvilla var att jag plockade fram en smal pinne som var ca 2 meter lång, tog av mig den T-shirt jag hade på mig och sprang fram och anföll ormen (som i mitt huvud var uppskattningsvis 30 meter lång, så kanske inte en fenomenal taktik) med pinne i ena handen och T-shirt i andra varpå ormen plötsligt försvann i tomma intet.

Mitt nästa minne var att jag vaknade i bilen på parkeringen vid Sövdesjön, och frågade förskräckt om de hade kört iväg med mig, dvs om jag hade brutit? Det hade de inte. Tydligen hade jag kommit ner till parkeringsplatsen med T-shirten på huvudet som en turban, pinnen i ena handen med 1,5 liters petflaska på toppen och inte svarat på tilltal. Jag hade sprungit förbi min support, ner i vattnet och ylat att jag var en trollkarl. Jag gick tydligen ut i vattnet så långt att vattennivån var upp till min navel och till ett festande sällskaps stora förtjusning hade jag stått och ropat vilken duktig trollkarl jag var blandat med olika trollformler, tills min support hade fångat in mig, tvingat mig att äta lite och skickat in mig bilen.

Sövdesjön

Hur det gick sen? Jag bytte kläder och tog mig till slut i mål, som sista deltagare (förutom de som brutit loppet) på 56 timmar och 9 minuter. Maxtiden för loppet är 60 timmar.

Lärdom? Ta med sig kartor på extremt långa lopp och lyssna på din support! 😉