Mitt första och andra halvmaraton

Reading Time: 4 minutes

22 september 2018 sprang jag mitt första halvmaraton i den lilla kommunen Soria, som ligger i centrala Spanien. Nerverna innan var inte de helt bästa kan jag säga. Nervositet, illamående och flera toabesök var något som var oundvikligt. Lite överdrivet kan man tänka men att springa 21 km är ganska långt för en tennisspelare. Vi springer normalt inte så långt så det här var en rejäl utmaning för mig att ta mig an. Har aldrig tidigare sprungit så långt i ett svep så hade verkligen ingen aning om hur detta skulle gå. Men det vara bara att köra. Kanske enklare sagt än gjort men det var det jag gjorde.

Glad innan starten 🙂

Hade som taktik att ta det extremt lugnt i början så jag kunde öka allt eftersom. Det är väldigt lätt att dras med i ett för högt tempo i början när alla är supertaggade och hela stämningen är pumpad med hög musik och människor som står och hejar. Jag höll mig rätt så bra och sprang kanske lite väl långsamt i början, dock helt klart bättre det än tvärtom.

Efter första milen kändes det som att jag hade mycket kvar och jag började successivt att öka till ett högre tempo ända fram till sista kilometern där det tog stopp. Sista kilometern var ett ett evigt krigande och den kändes även som den klart längsta kilometern, det var som om den aldrig tog slut men det gjorde den såklart. När jag väl var i mål kändes det otroligt skönt men framförallt var det en cool känsla att ta sig över mållinjen. Ni vet den där känslan när man känner att ifall jag hade sprungit en enda meter till så hade jag fallit ihop av trötthet? 🙂 Älskar dock den känslan när man har kört slut på sig själv!

Nöjd efter målgång

16 dec 2018 fullföljde jag mitt andra halvmaraton i Alcoy (Spanien) och denna gång hade jag inte alls samma känslor inför loppet. Hade legat sjuk i feber veckan innan och hade därför inga nerver eller förväntningar på att jag skulle prestera en bra tid, men när jag väl stod där på startlinjen och blickade upp mot prisbordet kunde jag såklart inte låta mig själv åka hem utan ett pris (en guldsnigel). Jag sa till min tennis/löp-coach som skulle springa med mig att jag ville vinna en sådan. Han kollade på mig som att jag hade otur när jag tänkte och sa bara ”Jaja Julia, det kan du glömma”. Besviken var bara förnamnet men insåg ganska snabbt att det skulle vara omöjligt med tanke på att jag hade varit sjuk och det var löpare med som tränat flera år inför sådana här lopp.

När loppet drog igång var det jobbigt redan från första steget. Mina ben kändes dubbelt så tunga och jag förstod direkt att jag skulle få slita för att ta mig runt. Tänkte en kilometer i taget, steg för steg och att bara fortsätta gnugga, vilket jag gjorde och snart var jag inte långt ifrån mål. Min coach försökte peppa och pusha mig under hela loppet men när det var cirka två kilometer kvar bad jag honom att skruva igen kakhålet. Blev bara mer och mer irriterad på något som lät som ett tjat i mitt öra när det egentligen handlade om att jag var trött i hela kroppen. Ville endast vara i min egen bubbla och tänka på att snart vara i mål och kunna få frossa i mig mat som stod serverad på långbord efter mållinjen. Det flöt på hyfsat bra ändå och vips så var jag i mål, med en tid på 1 h 41 min, som innebar 4:49 min per km i snitt och att jag hade slagit tiden från mitt första lopp. Helt galet tänkte jag. Trodde det skulle vara omöjligt och hade inte alls förväntat mig det. Riktigt glad och nöjd var jag iaf!! 😀

Efter några dagar får min coach ett samtal av arrangören från loppet där han frågade varför vi inte kom och hämtade ut mitt pris. Tydligen hade jag vunnit min åldersgrupp och kommit sjua totalt bland alla damer. Guldsnigeln som jag hade stått och kollat på innan starten var nu min!! Det var bara att sätta sig i bilen och åka tillbaka för att hämta den. Varför är det alltid så att när man inte förväntar sig något så får man det? 😀 😀 😀

En snigel i handen är bättre än tio i skogen!