Mina största misstag på lopp – #1

Förstaplatsen på min lilla topp(?)lista är tagen från 2015, då jag fick för mig att jag skulle springa längre än jag någonsin gjort. Jag anmälde mig till Vol State, ett 500 km långt lopp genom Tennessee, som hålls i juli, då det är som allra varmast där.

Jag hade rekryterat min kompis Frida som support och började planera inför resan. Anledningen till att jag skriver att jag planerade inför resan och inte inför loppet är att det var just det jag gjorde. Planera för resan. Frida hade aldrig varit i USA, så det var självklart för mig att hon skulle se New York när vi ändå var där. Jag planerade in vad vi skulle se, bokade hotell, bokade flyg till både New York och vidare till Tennessee, samt ett antal Crossfitboxar som vi skulle besöka, både i NY och i Tennessee, eftersom Frida är en CF-människa. Loppet då? 500 km genom värmen i Tennessee, på stekheta vägar, det hade jag tänkt ta på uppstuds. Nemas problemas.

Månaden innan loppet hade ett antal instruktioner skickats ut inför loppet. Frida hade även hon fått de e-mail som skickades ut från legendariska race directorn Lazarus Lake och när det började närma sig avresa var hon lite nervös för hur det hela skulle gå, så hon gick igenom vilka städer jag skulle passera igenom under loppet, hur långt det var mellan dem och vilka etapper som var rimliga att klara av varje dag. Det kändes som tillräcklig planering för mig.

Vi spenderade några härliga dagar i NY innan vi åkte vidare till den amerikanska södern och 40+ grader, strålande sol och 100% luftfuktighet. Kvällen innan loppet åt alla löpare middag i en restaurang med stor buffé, vid vilken vi träffade ultrastjärnan Johan Steene, som vi hade turen att få äta middag med. Ett av tipsen vi fick av Johan var att om vi hade tänkt stanna på hotell och sova under loppets gång (10 dagars maxgräns att ta sig loppets 500 km, eventuella stopp planerar och organiserar löparen själv tillsammans med sin support) så skulle vi inte stanna över natten. Istället skulle jag springa från starten 08:00 på fredagen genom första dagen och natten och sedan ta in på hotell på dagen under lördagen, allt för att undvika den extrema värmen och asfalten som man kunde steka ägg på. Senare på kvällen påminde Frida mig om Johans tips, men det var inget jag hade tänkt följa. Jag hade givetvis stor respekt för Johans kunskaper, men jag tycker ju om barkaka i värmen så jag skulle springa på dagtid och njuta av solen.

På fredagen gick starten och jag var lika glad som övriga löpare när vi påbörjade vår lilla löptur. Första dagen gick bra och även andra dagen. Visst var det varmt, men ändå härligt att vara ute på äventyr! Av de totalt ca 100 anmälda låg jag topp-10 till en början och kände mig stark, trots att jag hade börjat få rejäla skavsår. Dag fyra såg det värre ut. De första 2 milen gick det framåt, men någonstans under mil 3 började jag få rejält ont i mina stortår. Jag tog av mig strumpor och skor vid vägkanten och såg att båda mina stortånaglar hade lossnat och det var blod överallt. När jag väl vinglat fram till min support bytte jag strumpor och klippte sönder skorna.

Nöden har ingen lag

Förutom mina slaktade stortår hade jag nu också börjat få värmeslag. Solen sken från klarblå himmel och det blåste nada, asfalten dallrade så att säga när jag tog mig framåt. Efter ungefär 3 mil träffade jag Frida igen. Nu hade vi båda kraftig huvudvärk och var nära att spy. Jag sa till Frida att jag var ok och att hon skulle åka fram till nästa stad ca 21 km längre fram och att vi skulle ses där. När den röda Chevrolet vi hade hyrt lämnade mig ensam vid motorvägskanten insåg jag att det nog var ett misstag att bara ta med mig en halvliter vatten i en flaska och ingenting annat. Efter bara några km hade jag druckit upp vattnet och efter ytterligare några km spydde jag som en räv. Jag fortsatte min jogg framåt, men det var med tom tank. Nu var jag inte tuff.

Aningen sliten

Det tog mig fem timmar att ta mig de 21 km jag behövde tillryggalägga för att komma fram till staden där Frida och bilen var, med en utslagen Frida i baksätet. Frågan är om jag hade tagit mig fram till staden om inte en annan löpares support hade kommit åkandes förbi mig, stoppat mig, baddat mitt huvud med is och gett mig massor av Coca-cola? Jag tror inte det. Det blev en lång paus med pizza innan jag fortsatte den sista biten för dagen. Efter denna nästan livshotande sträcka ändrade vi taktik och sov på hotell på dagarna istället för på nätterna.

Natten till dag 5 träffade jag TJ Dailey och hans brorsa och support Trent och jag och TJ sprang resten av vägen tillsammans. Jag kom fram till målet efter 6 dagar, 17 timmar och 29 minuter, vilket betydde 7a i min klass och 18 totalt. Placeringen var dock inte något jag brydde mig om när jag korsade mållinjen, jag var bara glad att ha lyckats fullfölja.

Vad lär man sig av detta då? Att planera långa lopp noggrant och ta emot råd man får av legendariska ultralöpare!

Fr.v: TJs chef som kom och tittade sista biten, TJ, jag, Frida och Trent.

Mitt första maraton som inte blev av


I söndags skulle jag ha sprungit den sjätte upplagan av Murcia maraton, i Spaniens sjunde största stad, bara en och en halvtimmes bilfärd från där vi bor. Tyvärr blev jag sjuk vid nyår och förde ett krig mot klockan de senaste veckorna för att bli frisk, men lyckades inte.

När jag började inse några dagar innan maraton att det kanske inte skulle bli av kändes allt bara värdelöst och så himla tråkigt. Jag var fortfarande sjuk i halsont, hosta och täppt näsa. Hade sett fram emot loppet i flera månader och byggt upp en hel del fantasier om hur loppet skulle gå till, från start till mål. Vissa nätter hade jag till och med svårt att somna på grund av att jag var så exalterad av all längtan, jag ville verkligen inte vänta en sekund till. Detta är väl en av mina svagheter jag har, haha, men det är lite så jag är. 🙂 När jag kommer på eller har planerat in någonting jag vill eller ska göra vill jag ha det direkt. Den här väntan på att dagen ska komma gör mig galen och hela min tankekraft går åt till att tänka på det som komma skall. Känner någon igen sig eller är detta bara jag?

När maratonet inte blev av i söndags var det bara att bita i det sura äpplet och planera inför nästa lopp som går i Castellón de la Plana (Spanien) den 24:e februari. Alltså drygt tre veckor kvar, tre HELA veckor för länge, det känns ju som en evighet. Jag undrar hur det kommer vara och hur det kommer kännas i alla mina kroppsdelar under och efter loppet. Kommer jag gå in i den berömda väggen efter cirka 3,2 mil som de flesta ovana löpare gör? Kommer jag ligga där på backen och börja krampa av vätskebrist som en spigg på torra land? Kommer jag ha så mycket skavsår under mina fötter och mellan låren att de sista kilometrarna kommer ta lika lång tid som de tre första milen? Mycket frågor och funderingar jag vill ha svar på. Detta kommer bli så fantastiskt roligt och jag är så taggad så mitt hår snart faller av. En sak jag lärt mig av min coach är att inte bli för övertaggad inför tennismatcher eller inför lopp för då kan det lätt bli så att man inte har tillräckligt mycket energi kvar till slutet, det är något jag ska försöka ta med mig till loppet!

Något jag gillar med löpning är att det alltid kommer nya chanser, alltså nya lopp, precis som i tennis där det alltid kommer nya matcher året om. Inom tennisen har man som elitspelare ofta en uppbyggnadsperiod innan ett tävlingsblock, det kanske elitlöparna också har? Jag är dock ingen elitlöpare (ännu… 😉 ) så jag kan bara satsa på nästa lopp några veckor senare.

Nu ska jag ta och kurera mig i soffan med te med ingefära och honung framför en film 🙂 Vi hörs i nästa inlägg!! Ha det bäst!! 😀


Finns det ett samband mellan stegfrekvens och smärta i underbenen?

Skador är något som drabbar alla motionsformer oavsett nivå. Det är även något som gör att man under perioder inte kan utöva den motionsform man vill. För löpare är det vanligast att få ont i den nedre delen av kroppen, fullt förståligt då det är den delen som får arbeta mest under löpningen. Två områden som kan ge smärta och då påverka löpningen är knäna samt underbenen. Nedan ska vi titta på en studie som undersökte sambandet mellan stegfrekvenensen och skador i underben samt knän.

Deltagarna rekryterades från en high school i Wisconsin (totalt 68st) och följdes under skolsäsongen. De definierade en skada som ett medicinskt problem som gjorde att individen inte kunde delta i tävling eller träning eller var tvungen att avbryta under träning eller tävling. Skadorna delades även in i lätt (1-7 dagar), medel (8-21 dagar) och svår (>22 dagar).

Deltagarna fick också mäta sin stegfrekvens genom att först springa 400m i en förutbestämd hastighet 3,3m/s samt 400m där de själva fick bestämma tempot men skulle ligga på 16 enligt Borg-skalan. Under loppet mättes stegfrekvensen och gav då två olika genomsnitt som senare användes.

Under säsongen så rapporterade 19,1% av löparna smärtor i underbenet och 4,4% smärtor i framsida knät. Skadefrekvensen för underben låg på 5 fall per 1000 tränings- eller tävlingstillfällen och för smärtor på framsida knä så låg siffran på 1.4 per 1000. Majoriteten (63,6%) klassades som lätta skador (borta 1-7 dagar).

Såg man något samband mellan stegfrekvensen och antalet skador i underben och knä?

Resultatet visade att de deltagare som vid den förutbestämda farten hade en frekvens på <164 steg per minut hade 6.67 ggr så hög risk att uppleva smärta i underbenet jämfört med de som hade en stegfrekvens på >174. Även när man jämförde de med en stegfrekvens på <170 jämfört med >171 så ökade risken med 5.3 att få smärta i underbenet för de med den lägre stegfrekvensen.

Liknande mönster sågs när man jämförde resultaten från när deltagarna själva fick bestämma fart. Löparna med <166 i stegfrekvens hade en ökad risk (5.85) jämfört med de som hade en stegfrekvens >178. Jämförde man de med en stegfrekvens på <172 så hade de en ökad risk med 5.70 jämfört med de som sprang med stegfrekvensen >173.

Inget samband mellan främre knäsmärta och stegfrekvens kunde hittas, dock rapporterades det endast in 3 knäskador under studieperioden.

Vad kan vi ta med oss från den här studien?

Är det så att du är en löpare som ofta har problem med eller upplever smärta i underbenen så kan det vara en idé att se över din stegfrekvens för att på så sätt påverka din belastning. Det finns såklart flera orsaker som kan bidra till att man får ont men ibland kan det räcka att göra mindre ändringar i belastningen, t ex som att ändra stegfrekvensen.

Källa

Murcia marathon – lopprapport

Årets första maraton blev alltså för mig dagens mara i Murcia. Jag fick hjälp med skjutsen av min tennisspelare Jeppe, så jag kunde sova på vägen till Murcia, vilket var väldigt tacksamt efter en ganska lång tid med lite sömn. Vi lämnade Albir klockan 05:35 och kom till Murcia ca 07:15. Jag hade läst på loppets hemsida att det gick bra att hämta nummerlappen antingen på fredagen, lördagen, eller idag; på loppdagen. Jag hade valt det senare, men när vi kom till byggnaden där nummerlappen skulle hämtas var det helt dött. Inte en människa. Efter att ha ringt på dörren några gånger öppnade en kvinna och berättade för oss att de som ska hämta nummerlappen på söndagen ska ta sig till starten och hämta ut den där. Som tur är var vi ute i god tid och var och hämtade ut lappen långt innan loppets start. Jag lämnade in min väska med ombyte i loppets förvaring, gick på toaletten och satte mig sedan och värmde mig i bilen tills det var ungefär 5 minuter till start.

Vi har haft lite sjukdom i lägenheten och jag hade lite snuva och kände mig varm och svag när jag placerade in mig i min startfålla. Himlen var klarblå, så det vankades fint väder under dagen, men nu på morgonen var det 8 grader ”varmt”, vilket är minst 25 grader för kallt för att jag ska må som fisken i vattnet. När startskottet gick joggade jag i maklig takt fram genom folkmassan med en lite dålig känsla då jag kände mig förkyld och svag. Efter några kilometer kände jag mig plötsligt bättre och då fick jag upp farten och kunde se farthållarna som hade 3 timmar och 30 minuter som slutmål några hundra meter längre fram och efter att ha hållit min lite högre fart ett tag kom jag ikapp dem vid drygt 8 km.

Nöjd efter att ha kommit ikapp farthållarna och för att kroppen kändes frisk efter morgonens tveksamma status

Jag höll mig strax bakom farthållarna och kom in i en lunk, åt lite äpple och godis vid en station, lyssnade på podcast och tittade på de fina byggnaderna samtidigt som jag noterade att det började bli varmare snabbt ju högre solen steg. Runt 11 km kom loppets enda backe (man fick springa den två gånger, här och vid 32 km) och då jag höll samma takt som innan backen tappade jag farthållarna lite bakom mig. Nu sprang jag på med ungefär 100 meters marginal till dem, till ganska exakt 5 km efter att vi hade kommit ut på andra varvet. Vid 26 km bestämde jag mig för att öka farten en aning, så pass mycket jag kunde utan att jag skulle bli sliten efter loppet. Man vill ju kunna träna imorgon också… 😉

Nästa kick kom när jag åt godis och frukt på första varvet. Nu tappade jag farthållarna undan för undan och efter sista stället där man sprang ut och sedan tillbaka, som man gjorde på några ställen längst banan, såg jag dem inte längre. De två sista kilometrarna spelade jag låten ”Shoot to thrill” med AC/DC i lurarna och min sedvanliga superkick och kunde öka ytterligare den sista biten.

Målgången var härlig, med massor av folk som stod och hejade och ungar som gjorde high-fives och jag gick i mål med ett leende efter att ha känt mig starkare och starkare ju längre loppet led, vilket alltid är ett av mina mål oavsett lopp. Att vara fräsch i kroppen men ändå ha en känsla av att ha fått ett bra träningspass i hyfsat tempo under ett maraton är en skön känsla och det var med ett bra tryck i steget jag gick till Starbucks och fyllde på depåerna med sojacappuccino, smoothie och bubbelvatten efter att ha ätit en hög frukt och några kex vid målgången.

Alltid bra att fylla på med vätska efter ett marathon, speciellt när man inte har druckit någon gång under 42,2 km… Om du har tänkt springa en mara i Spanien så är Murcia riktigt trevligt (Murcia har dessutom ett rikt utbud, det är Spaniens sjunde största stad) och banan är förutom två mindre backar helt platt, så upplagt för en bra tid om man har formtoppat inför loppet! 🙂

Nöjd efter loppet, då hade temperaturen hittat upp till 23 grader!
Fin medalj och loppets snyggaste tröja 😉
Nöjd med tiden, speciellt eftersom jag är mer eller mindre fräsch efter loppet

Mina största misstag på lopp – #2

I augusti varje år går det tuffa loppet Trans Scania av stapeln. Trans Scania är ett ultramaraton som springs mestadels i terräng och är 246 km långt. Starten går längst ut på långa bryggan i Bjärred, löparna tar sig sedan till vattnet på östkusten och sedan tillbaka till målet inne i Lund. Loppet är självsupportat, dvs att man bär med sig allt man behöver alternativt har en följebil som transporterar utrustning, mat, dryck och kommer med allmän stöttning längst vägen. 2013 hade jag med mig Johan som support, jag kände mig stark och i bra form och vi åkte ner till Skåne med stora förhoppningar. På vägen till Skåne fick jag höra att Johan var en aning skeptisk till min planeringsförmåga, något som jag var oförstående till då. I efterhand förstår jag det bättre…

Långa bryggan i Bjärred, starten för Trans Scania

Jag hade fått order om att skriva ut och ta med mig kartor till loppet, kartor som gick att skriva ut från loppets hemsida i ett trettiotal A4. Packen med kartor togs fram inför starten och vi gick igenom ungefär var Johan skulle stå och vänta på mig längst vägen, så att jag kunde äta och dricka det vi hade handlat (massor av chips, bullar, godis och läsk) och lagt i bilens baklucka. Det här var en väldigt seriös planering i mina ögon, jag brukade mest bara dyka upp och springa. När loppet hade kommit igång och jag hade kommit till det andra stället vi hade bestämt träff på fick jag nog. Inga mer kartor för mig. Nu blev det istället en snabb genomgång vid varje stopp, medan jag åt och drack visade Johan på den aktuella kartan och berättade var jag skulle till nästa möte. Loppet gick trots allt till viss del på vägar men framför allt på den orangemarkerade Skåneleden, så hur svårt kunde det vara att hitta rätt?

Allt gick bra fram till vändningen, förutom de sedvanliga skavsår och krämpor som man känner under ett ultramaraton, men på vägen tillbaka började det gå snett. Jag har ett obefintligt lokalsinne, så jag känner väldigt sällan igen mig om jag har varit på ett ställe bara en gång tidigare och så även den här gången. Vägen tillbaka blev ungefär som vägen ut hade varit, med Johan som visade kartor och berättade var jag skulle. Loppet börjar en fredagsmorgon och natten till lördagen hade jag stannat och sovit några timmar, men jag fungerar inte bra på lite sömn så på lördagseftermiddagen var jag riktigt slirig. Johan märkte givetvis detta och försökte få mig att ta med mig en karta när jag sprang en av sträckorna men jag vägrade. Jag hade bestämt mig för att klara loppet utan karta.

Bansträckningen tar alltså löparna genom Sverige och bland annat förbi lilla Sövde och Sövdesjön. Vi bestämde att vi skulle träffas på parkeringen vid Sövdesjön, en sträcka med en liten del på Skåneleden och mycket av sträckan på vägar. Jag joggade iväg och kände mig pigg, men fick en svacka mentalt efter bara någon km. Som tur var såg jag en orange markering och sprang upp i skogen. Efter att ha hittat leden fick jag en kick, jag var fortfarande seg i huvudet, men kroppen var fräschare än på många timmar.

Just den här sträckan var inte så lång, bara några km, så jag borde ha förstått att någonting var fel när jag hade sprungit i över en timme, men jag var alldeles för trög i skallen för att reflektera över det. Täckningen var dålig, så jag och Johan fick inte tag på varandra via mobiltelefonerna, istället sprang jag bara på i förhoppning om att vara framme vilken sekund som helst, och till slut kom jag fram till en sjö. Yes! I samma veva som jag kom fram till sjön fick jag mobiltäckning igen och ringde Johan och frågade var han var eftersom jag inte kände igen mig. Vi dividerade ett tag tills det att vi kom på var jag var någonstans. Det visade sig att vi inte var vid samma sjö… Jag hade sprungit söderut och istället för Sövdesjön hade jag kommit till Krageholmssjön, som låg ungefär 25 km söder om loppets rutt. Ridå. All min energi försvann, jag frös och var inte alls sugen på att springa vidare, men efter att ha stått och svurit för mig själv i några minuter tog jag mig i kragen och vände långsamt tillbaka.

De röda markeringarna är var Skåneleden går, den gula var jag vände på min lilla omväg…

På min väg norrut kände jag hur det började bli kallare och insåg att det snart skulle bli mörkt. I den skånska skogen mitt ute i ingenstans blir det väldigt mörkt. Jag fick panik och försökte springa fort, men mitt max var inte snabbt med de tomma energidepåer jag nu hade och min hjärna var på väg att lägga av. Jag kom i alla fall till slut tillbaka till den plats där jag felaktigt hade sprungit söderut och tog mig bort från Skåneleden och ut på den väg som förhoppningsvis skulle leda mig till Sövdesjön. Nu var jag rejält svajig mentalt och började se i syne. Det sista jag minns var att jag stannade mitt på en väg med hjärtat i halsgropen då en gigantisk anakonda hade legat över vägen, en orm som naturligtvis var en synvilla. Sättet jag kom på att det var en synvilla var att jag plockade fram en smal pinne som var ca 2 meter lång, tog av mig den T-shirt jag hade på mig och sprang fram och anföll ormen (som i mitt huvud var uppskattningsvis 30 meter lång, så kanske inte en fenomenal taktik) med pinne i ena handen och T-shirt i andra varpå ormen plötsligt försvann i tomma intet.

Mitt nästa minne var att jag vaknade i bilen på parkeringen vid Sövdesjön, och frågade förskräckt om de hade kört iväg med mig, dvs om jag hade brutit? Det hade de inte. Tydligen hade jag kommit ner till parkeringsplatsen med T-shirten på huvudet som en turban, pinnen i ena handen med 1,5 liters petflaska på toppen och inte svarat på tilltal. Jag hade sprungit förbi min support, ner i vattnet och ylat att jag var en trollkarl. Jag gick tydligen ut i vattnet så långt att vattennivån var upp till min navel och till ett festande sällskaps stora förtjusning hade jag stått och ropat vilken duktig trollkarl jag var blandat med olika trollformler, tills min support hade fångat in mig, tvingat mig att äta lite och skickat in mig bilen.

Sövdesjön

Hur det gick sen? Jag bytte kläder och tog mig till slut i mål, som sista deltagare (förutom de som brutit loppet) på 56 timmar och 9 minuter. Maxtiden för loppet är 60 timmar.

Lärdom? Ta med sig kartor på extremt långa lopp och lyssna på din support! 😉